2005-04-17

Boktips: My Life

I julklapp fick jag Bill Clintons My Life, och jag läste ut den igår. Min och de flesta andras största kritik mot boken är att den är väldigt lång, 957 sidor i den amerikanska versionen. Detaljnivån är som ni förstår ibland olidligt hög, men efter ett tag lär man sig att skumma förbi de värsta avsnitten.

Ska jag direkt rikta ytterligare lite kritik så känns det tydligt att han fortfarande är i karriären och är inte tillräckligt gammal för att såga de han vill såga. En del berättelser känns också väldigt tillrättalagda för att förklara hans politiska visioner, när man samtidigt misstänker att det framförallt var makten som lockade.

Men framförallt är det en väldigt intressant bok och fram träder en fascinerande person och en politisk talang av sällan skådat slag. Han verkar ha ett minne för personer och historier som är exceptionellt och en förmåga att övertyga enstaka personer och stora folkmassor med sin charm och retorik.

Charmen verkar han ha använt flitigt på kvinnor i sin omgivning, även om han inte erkänner något i boken. Men mellan raderna förstår man att antalet kvinnor varit stort och i omskrivningar erkänner han problemen att vara trogen.

Funderar du på att göra karriär inom politiken finns det mycket att lära i My Life. Han listar sina politiska regler och det finns gott om tips att använda i kampanjer.

Jag rekommenderar varmt boken. Den tar ett tag att läsa och är tung att ha i sängen, men det är värt det, för att få lära känna en av vår tids skickligaste politiker.

2 kommentarer:

Robert Nordman sa...

Håller med om att den har något hög detaljnivå på vissa platser, men mer irriterande är de oändliga anekdoterna främst i första delen av boken - och som (nästan) alla följs upp med "när jag senare blev president så..." eller "X tillhör fortfarande en av mina bästa vänner."
Om du vill läsa en helt annan stil rekommenderas Ronald Reagans "Ett amerikanskt liv", som har en helt annan uppbyggnad. Clintons boks styrka är dess försök att beskriva på ett sätt så man kan föreställa sig hur det var; Reagans är den underliggande visionära känslan.
Två väldigt olika presidenter med olika styrkor, två böcker i helt olika stilar.

Mathias Sundin sa...

Ja, exakt. Dom grejorna blir rätt störiga. Han använder dom till att förklara olika ställningstaganden och varför han känner si o så. Känns påklistrat och jobbigt.