Jag har ett tag tänkt skriva lite om de politiska böcker jag läser, och tänkt skapa en egen sektion för det. Har inte kommit mig för att göra det, men vill dela med mig om denna bok innan valet i Irak. Så ingen egen sektion ännu, men det kanske kommer.
Boken i sin helhet
Bob Woodward har i Plan of Attack intervjuat 75 personer i tusentals timmar involverade i turerna inför invasionen av Irak. President Bush intervjuades i inte mindre än 3½ timme under två dagar. Närmare sanningen går inte att komma för en utomstående.
Massförstörelsevapen
Idag vet vi att det inte fanns några massförstörelsevapen i Irak. Men vad visste de innan beslutet togs och vad trodde Bush, han som var tvungen att fatta beslutet. Han visste att det inte fanns några konkreta bevis, ingen hade hittat vapnen och tagit kort av dem till exempel. Däremot fanns mängder med indicier som sammantaget gjorde det väldigt troligt att vapnen fanns. Det starkaste var dock logiken. Irak hade haft massförstörelsevapen, det vet vi. De redovisade hur en del av vapnen förstörts, men inte alla. Varför gjorde de inte det om vapnen inte fanns mer? De visste ju att ett krig hotade.
Utifrån de underrättelser som fanns trodde Bush att Irak hade massförstörelsevapen, och det hade jag också trott med samma information. Jag hade inte ens tvivlat. Men de konkreta bevisen saknades, och var det då rätt att starta krig?
Var det rätt beslut?
När invasionen inleddes var jag mot kriget, men jag har ändrat mig. Jag tyckte det verkade som att USA till vilket pris som helst ville ha ett krig och massförstörelsevapnen var ursäkten. Jag bytte åsikt om kriget innan jag läste den här boken, men den har fått mig att inse att beslutet om krig inte togs långt innan och allt annat bara var ursäkter för att få starta det.
Men var det rätt beslut? Inte om anledningen enbart var massförstörelsevapen. Konkreta bevis fanns inte och inspektionerna borde isåfall fått fortsätta ett tag till. Däremot tycker jag det var rätt utifrån aspekten om demokrati och jag kan förstå argumenten om att Irak var ett hot mot USA. Inte som direkt militärt hot, men som hjälp till terrorister.
Struntar Bush i FN?
Nej, men det var framförallt Colin Powell och Tony Blair som fick honom att så länge försöka FN-vägen. Bush avskyr det långsamma malandet i FN-byggnaden.
Huvudpersonerna
George W. Bush - president
Bilden som träder fram i boken är annorlunda än den av en korkad Texasbo som annars finns i media. Det är en lyssnande president som tar in många åsikter innan han bestämmer sig. Det tar ett tag att i sitt eget huvud få bort bilden av en dumbom, men långsamt så träder det fram en smart och begåvad ledare.
Dick Cheney- vice president
Ibland kallas han mannen som egenligen är president, och visst har han ett stort inflytande, men boken visar ändå att det är Bush som bestämmer. Cheney kallar honom ofta The Man. Dick Cheney var den klart största förespråkaren för ett krig. Han beskrivs av flera personer som nästan febrig i sin rädsla för att Saddam ska hjälpa terrorister.
Donald Rumsfeld - försvarsminister
Mannen som aldrig har en åsikt. Han frågar, frågar och frågar men undviker att säga vad han tycker. Begränsat inflytande. Fick aldrig frågan av Bush vad han tyckte om att starta krig.
Colin Powell - utrikesminister
Jobbade hårt för en diplomatisk lösning. Dålig tillgång till Bush. Kände sig ensam mot Cheney, Rice och Rumsfeld. Efter att läst boken är det fullständigt självklart varför han avgår som utrikesminister. Det ska dock sägas att han tillslut stödde kriget och också verkade tro att massförtörelsevapnen fanns.
Condi Rice - nationell säkerhetsrådgivare
Tillsammans med Cheney den person som verkar ha störst inflytande över presidenten. Satt med på väldigt många möten och var ofta Bushs förlängda arm och talesman. Inte helt tydligt vad hennes åsikter var, men hon stödde ett krig.
Slutomdöme
Plan of Attack ger en unik inblick hur det går till att styra världens mäktigaste land och fatta det otroligt svåra beslutet att skicka sina landsmän ut i krig. Woodward tar ingen ställning för eller mot kriget, och boken passar därmed både de som gillar Bushs beslut och det som inte gör det. Objektiv journalistik när den är som allra bäst. Rekommenderas varmt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
"Utifrån de underrättelser som fanns trodde Bush att Irak hade massförstörelsevapen, och det hade jag också trott med samma information. Jag hade inte ens tvivlat. Men de konkreta bevisen saknades"
Du lät dig övertygas trots frånvaron av konkreta bevis, inte illa!
Jag ser i din personliga profil att du även verkar som nämdeman i tingsrätten. Händer det även i dessa sammanhang att du "inte ens tvekar" att döma folk som skyldiga även om "konkreta bevis saknas"?
Eller är ditt citat ovan bara ett uttryck för en folkpartistisk ståndpunkt att dödstraff för 100 000 irakier inte behöver åtföljas av samma beviskrav som vi ställer i svenska domstolar?
Ja självklart döms människor i Sveriges domstolar utan konkreta bevis i form av tex fotografier. Ibland står ord mot ord och rätten gör en bedömning av vem som ljuger och inte gör det. Det behöver inte finnas ett enda konkret bevis i form av DNA eller något liknande. Bedömningen görs utifrån saker som pekar på att den ena eller andra ljuger eller talar sanning. Utom rimligt tvivel. Det går aldrig att vara 100% säker, och det är inte domstolarna heller.
Med konkret menar jag just något som "går att ta på". Ett klart och tydligt fotografi. Eller att någon hämtade ett prov av någon gas eller liknande inifrån Irak.
Om vi låtsas att fallet med massförstörelsevapen skulle avgöras i en domstol, så tror jag att Saddam skulle fällts, även om åklagaren inte kunde plocka fram själva vapnen.
När en som verkar som nämdeman skriver "Jag hade inte ens tvivlat" utan att för sig ha blivit presenterat ETT ENDA BEVIS (endast två partsinlagor), då blir jag j-t oroad.
"Om vi låtsas att fallet med massförstörelsevapen skulle avgöras i en domstol, så tror jag att Saddam skulle fällts, även om åklagaren inte kunde plocka fram själva vapnen."
Ja, ska vi dra sådana paralleller så ska väl det utdömas rejäla skadestånd till de oskyldiga irakier som du hejade fram ett krig emot! Eftersom åklagaren hade så fel, menar jag!
Ooch sen ska väl vittnet Ahlmark dömas för mened också!
Svårt att diskutera seriöst med dig när du drar ner diskussionen på en sån barnslig nivå. Ska du märka ord så får jag inte ut något av att diskutera med dig.
Nej, jag hade inte tvivlat för det var ställt utom allt rimligt tvivel. Kan man då vara 100% säker? Nej. Är man 100% säker i en domstol? Nej. Men besluten måste tas iallafall, även om risken ALLTID finns att det blir fel.
Visst hade det varit bättre om konkreta bevis i form av tex gas hade funnits inför beslutet om ett Irakkrig. Det jag försöker förmedla är att ALLT annat förutom just det talade för att det fanns vapen där. Jag hade varit övertygad. Med all säkerhet hade jag dock funderat igenom det bra mycket mer noga om det varit jag som fattat beslutet, istället för bara läst en bok.
Läs boken och skriv vad du själv kommer fram till. Har du inte läst den så har du ingen aning om vad för indicier det handlar om.
Dessutom verkar du inte alls fatta hur det går till i domstolar.
En person kan bli dömd enbart genom att rätten bedömmer att den är trovärdig och den andra inte.
Några fler bevis behövs inte.
"Dessutom verkar du inte alls fatta hur det går till i domstolar. En person kan bli dömd enbart genom att rätten bedömmer att den är trovärdig och den andra inte. Några fler bevis behövs inte."
Bevisbördan ligger hos åklagaren eller hur? "Hellre fria än fälla" kanske du känner till, en princip som jag finner alldeles ypperlig att använda sig av om vi talar om påföljd innebärande dödsstraff för 100 000 irakier.
Och i vilket fall som helst, den nämdeman som går hem efter ett fall som ovan och säger "jag tvivlade inte en sekund", han har låtit sig styras av förutfattade meningar och uppenbarligen olämplig för sitt jobb!
Jag har aldrig påstått att jag kommer hem och inte tvivlat en sekund. Du sänker nivån på diskussionen väldigt lågt.
Ja, bevisbördan ligger hos åklagare och de bevis som åklagaren USA hade, hade räckt i domstol.
Hur många som dött i Irak har inget med själva bevisprövandet att göra. Däremot om vilket beslut som skulle fattas.
"Du sänker nivån på diskussionen väldigt lågt." Kanske det, så detta får då bli mitt sista inlägg i denna fråga.
Faktum var att jag blev rätt f-d när jag läste din blogg. Du behandlar en fråga om 100000-tals människors framtida död i ett krig som du propagerar för, i termer av "tänk, jag kanske snart får skriva en recension om ett krig till". Patetiskt! Och din empatiförmåga sen; den ende du tycker synd i denna historia är George Bush för att han hade att ta ett "så svårt beslut"!
Antar att de iranska föräldrar som förlorar sina barn i de bombattacker du vill se mot Teheran, att de får gå till "Centrum för rättvisa" med sin sorg för att få upprättelse. Och att deras ärende där prioriteras i den ordning som gäller för jävulskap i världen. Dvs, så att din kompis stora olägenhet av att heta "Ikea-möbel" i efternamn behandlas med skyndsamhet och frågor om dödade iranska barn i andra hand!
Godkväll!
Skicka en kommentar