Makten - till vilken nytta?

Peter Wolodarski skriver en kommentar angående moderaternas utspel igår på DN Debatt, om att AMS ska finnas kvar och att a-kassorna ska fortsätta skötas av fackföreningarna. Jag instämmer bland annat i följande:

"Det är fel att fackföreningar ges rollen som myndighetsutövare. Det är fel att en statligt finansierad försäkring kontrolleras av privata intressegrupper. Ett sådant system gör att människor som annars inte skulle varit medlemmar i facket känner sig tvungna att ansöka om inträde."

Han avslutar sedan med det jag skrev om igår, att moderaterna slipar av sina vassa kanter för att vinna väljare och valet 2006. Men vilket mandat till förändring har egentligen en sådan regering?

"Möjligen blir moderatledaren framgångsrik. Det är inte otänkbart. På vägen gör han sig dock av med det viktiga mandat till förändring som väljarna gav Carl Bildt 1991."

Svenska Dagbladets PJ Anders Linder är inne på precis samma sak i sin blogg:

"Moderaterna gör nu sitt yttersta för att verka ofarliga, inget i partiets politik ska verka skrämmande på högersocialdemokrater. Gårdagens utspel om att facket är bra var därvidlag i mest svårsmälta laget. Väljarmässigt kan det fungera. Men ett oppositionsparti ska inte bara vinna väljare utan också stöd och mandat för en alternativ politik."

Jag instämmer visserligen i vad båda ovanstående herrar tycker, men samtidigt är det inte alls omöjligt att slipa av kanterna, samtidigt som man förespråkar en stor förändring i samhället. Att förespråka Ams och fackföreningsstyrda a-kassor tycker jag dock borde höra till det som ska förändras i samhället. Däremot att börja sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare först är både bra och smart taktiskt.