Det sjukskrivna Sverige

I veckans nummer av folkpartiets tidning NU (artikeln finns ej på nätet) så skriver Åsa Vilbäck (ja, hon som var med i Robinson) om sjukskrivningar.
Hon jobbar som läkare och beskriver sin vardag på en vårdcentral. Hon beskriver bland annat ett samtal med en patient:

"Det var bara det att jag inte tänkte på det sist det hände. Att jag kan vara sjukskriven alltså. Så jag skulle vilja bli det den här gången. Flera av mina väninnor är sjukskrivna. Jag är inte en sån här som utnyttjar systemet, jag har i princip aldrig tidigare varit sjukskriven, men jag tänkte att den här gången så kunde jag också bli det."

Precis som Vilbäck sen skriver så tror inte jag heller att den här kvinnan är någon snyltare. Hon är en normal svensk som hänger med i utvecklingen.

"Varför ska inte hon vara sjuksriven när 'livet blir lite för mycket', eftersom majoriteten av hennes vänner är det."

Vilbäck slår här huvet på spiken. Idag är vi inte sjukskrivna enbart för verkliga sjukdomar, utan för det mesta som är jobbigt på något sätt. En närstående dör, skiljsmässa, ensamstående med tre barn, tjafs på jobbet och så vidare. Och det blir ju inte heller bättre av att gå hemma och slå dank. Inte kommer du över en närståendes död bara genom att gå hemma och grubbla, tvärtom. Dessutom tappar du på sikt självförtroende och framåtanda.

Dessutom finns det något inbyggt i systemet som tilltalar den lathet som finns inom många av oss. Vi människor anstränger oss inte gärna i onödan om det går att klara sig på ett enklare sätt. Vilket är en ganska sund inställning, som kan få fruktansvärda konsekvenser. Vilbäck igen:

"Den ensamstående mamman som lever på socialbidrag - varför ska hon kliva upp kl fem, ta ungarna till dagis, betala tunnelbanan till Hallunda, städa lokaler i åtta timmar, handla mat på vägen hem, hämta barnen på dagis, värma korven i micron, äta, natta barnen, tvätta, städa och gå och lägga sig. Och detta utan att få mer pengar i plånboken. Snarare tvärtom, eftersom utgifterna ökar och bidragen minskar."

Så vågar Åsa Vilbäck ställa den mycket obekväma men helt nödvändiga frågan:

"Vill alla verkligen jobba, med de jobb de kan få, om inkomstskillnaden mellan att jobba och inte jobba är noll kronor?" Eller tom minus!

Klart är också att sossarna inte vill ändra på det här systemet. Varför skulle de när en majoritet av deras röster finns där. Dessutom däljer det en hel del arbetslöshet. Cyniskt var ordet, sa Bull.