2019-07-30

Kokosnöten mot Kiwifrukten: 2020-talets storkonflikt


Pat Buchanan är en av alla de där amerikanska originalen (ihop med exempelvis Ross Perot) som var Donald Trump före Donald Trump. Bland hans många skapelser finns tidsskriften The American Conservative som nyligen publicerade en intressant artikel av Josh Hawley, en ung senator från delstaten Missouri.

Hawleys artikel är ett exempel på hur Trump skulle kunna låta om han var mer balanserad och konventionell. Den är också ett exempel på hur jag tror att Republikanerna kommer att låta när Trump-eran väl är över och andra måste ta hans plats. Här finns staden mot landet-retoriken och motviljan mot den kulturella och mediala eliten. Men också, vilket är det nya, en republikansk kritik mot Big Business. I synnerhet internationell sådan.

Detta, inte Trumps återkommande fejder med alla mellan himmel och jord, är det verkliga paradigmskiftet.

Förmodligen är det här skälet till att bevakningen av amerikansk politik, både i och utanför USA, ofta är så torftig. Väldigt många lever kvar i tron att striden mellan Republikanerna och Demokraterna utgår från den vanliga höger-vänster-konflikten. Men om så är fallet, varför är de ekonomiska spörsmålen så nedtonade i Demokraternas pågående primärvalskamp? Varför nämner ingen av de tjugotalet kandidaterna det växande budgetunderskottet? Bill Clinton hade aldrig missat den chansen.

Och svaret är naturligtvis: för att detta inte är huvudkonflikten. Partierna må vara oense om skattenivåerna, men det är inte längre det som får dem att kliva ur sängen varje morgon och omedelbart kasta sig över varandra. Det handlar om något annat, något mer existentiellt.

Jag kallar det Kokosnöten mot Kiwifrukten.

Trumps, och alltfler republikaners, samhällsbild är som en kokosnöt. En kokosnöt är väldigt svår att komma in i, för den som saknar rätt teknik eller verktyg. Väl där inne finns en del mat, men inte jättemycket. Däremot innehåller kokosnöten en del rörelseutrymme, eftersom den är ihålig.

Demokraternas samhälle påminner mer om en kiwifrukt. Den är lätt att komma in i och fullproppad med mat. Faktiskt så fullproppad att man, om man befann sig inuti i en sådan, inte skulle kunna röra sig nämnvärt.

Alltså: Republikanerna vill att USA ska vara fritt och oreglerat inom sina egna gränser, men de gränserna ska vara hårda. Både mot människor och mot handelsvaror. Demokraterna står numera, åtminstone i retoriken, för vidöppna gränser. Samtidigt förespråkar de en enorm expansion av både regleringar och offentliga välfärdssystem.

I detta politiska landskap lär varken George W Bush eller Bill Clinton känna sig hemma. Bush uppskattar inte kokosnötens hårda skal och Clinton gillar inte tanken på en obegränsad välfärdsstat som är vidöppen även för andra länders medborgare. Kom ihåg att det var Clinton som på 90-talet började trappa upp bevakningen av USA:s södra gräns och att Bush så sent som i mars slog fast att invandring är en välsignelse och en styrka.

Men vad man än tycker om detta (jag har mina dubier) så är det här striden står. Precis som Pat Buchanan och Ross Perot ville.