2012-09-07

Obama kan bättre

Det började väldigt fint när Barack omfamnade Michelle och man såg hur hon gav honom några sista uppmuntrande ord. Han började också väldigt tydligt med det som kom att bli hela talets budskap: detta är ett val, det tydligaste valet på flera generationer, valet mellan två visioner för Amerika.


Barack Obama är aldrig dålig, och han kan vara fantastisk. Jag har själv ryckts med, nästan gungat i takt med hans tal, i New Hampshire för lite drygt fyra år sedan. Men det här var inte ett av hans bättre tal. Om du dessutom jämför det med Michelle Obamas mycket bra tal två kvällar tidigare, och Bill Clintons fantastiska tal kvällen innan, så bleknar det ännu mer.

Det är möjligt att jag, och andra kommentatorer, är extra hårda, eftersom vi vet vad han kan leverera, men det tror jag även många väljare är. Ställer vi talet bredvid Mitt Romneys var det förmodligen inte sämre, men förväntningarna var så olika att jag, och många andra uppfattade Romneys som bättre just då. Orättvist, men så funkar det.

Hur som helst, oavsett vilka vi jämför med, så var det långt ifrån så bra som han kan leverera.

Budskapet var dock, som sagt, tydligt. Ett vägskäl, ska vi gå bakåt eller framåt? Republikanerna står för samma politik som de senaste trettio åren, samma politik som fick oss in i den hör soppan. Han räknade upp ett antal positiva saker som hänt de senaste åren, hur jobb flyttar hem till USA, hur man är mindre beroende av utländsk olja och så vidare.


Talet innehöll naturligtvis en hel del schyssta oneliners. Inte minst kring utrikespolitiken:

"A new tower rises above the New York skyline, al Qaeda is on the path to defeat, and Osama bin Laden is dead."

Han sa att min motståndare är... ny... när det kommer till utrikespolitik, varnade för en återgång till felsägningar och misstag utomlands och la till:

"You might not be ready for diplomacy with Beijing if you can’t visit the Olympics without insulting our closest ally."

Utrikesdelen var den bästa. Han kändes säker på sin sak, och där har han ju också verkliga, tydliga resultat att visa upp, med Osama bin Ladens död som pricken över i.


Hans fokus i att beskriva republikanerna var skattesäkningar. I början hade han en rolig oneliner om det:

"Have a cold? Take two tax cuts, roll back some regulations, and call us in the morning."

Skattesänkningar för miljonärer, sälja staten till högstbjudande och annat på samma tema återkom han ofta till. Talet riktade sig rätt mycket till de grupper där hans stöd var som starkast för fyra år sedan. Han uppmanade dom att hjälpa honom bli omvald.

I slutet på talet vände han på temat med hopp. Om det för fyra år sedan var han som gav väljarna hopp, var det nu tvärtom. Han räknade upp exempel på människor han träffat, som gav honom hopp.

Om ni delar det hoppet, ber jag er ikväll om er röst. Er röst måste höras i det här valet. Om alla ska få en rättvis chans, om inte staten ska säljas ut till högstbjudande, så måste jag ha er hjälp. Det kommer inte bli lätt, jag lovade inte att det skulle vara lätt, men vi går tillsammans.


Det ska bli intressant att se väljarreaktionerna på talet. Även om de också har förväntningar som över- eller underträffas, och blir påverkade av medias rapportering, så tänker de annorlunda än sådana som jag, som inte ska rösta på någon. De funderar på vem de ska välja till president, inte vem som håller bäst tal. De tänker mer på innehållet, än utförandet.


Demokraterna har haft ett mycket bra konvent. Entusiasmen i arenan har varit öronbedövande. Michelle Obama, Julian Castro, Bill Clinton och andra tunga talare har fått stort, och bra genomslag. I jämförelse kändes republikanernas konvent mer puttrande.

Runt den 15 september kan vi se utfallet i väljarkåren. Då har de inledande skutten uppåt i opinionen lagt sig (om det blir några) och landskapet efter konventen utkristalliserat sig. Kring den tiden kan vi med mycket större sannolikhet än tidigare börja peka ut vinnaren.

Lyssna gärna på min, Ginna Lindbergs och Eric Sundströms diskussion om Obamas tal, kl 07.20 i P1.


1 kommentar:

Anonym sa...

"Det började väldigt fint när Barack omfamnade Michelle och man såg hur hon gav honom några sista uppmuntrande ord."

Det är lika välregisserat som en Bergman-uppsättning. Allt är mm-anpassat på scenen och förberett i månader. Inte spontant alls.