Public option på bordet igen

Den allt annat överskuggande frågan i debatten om sjukförsäkringsreformen har blivit en public options vara eller inte vara. De tre förslagen från olika utskott i representanthuset har innehållet en sådan, likaså i hälsoutskottet i senaten. Senatens finansutskott röstade dock igenom ett förslag som inte innehöll någon public option, och fick därmed stöd av en republikansk röst, Olympia Snowe.

Nu har senatens majoritetsledare, Harry Reid, jobbat på en kompromiss mellan de två utskottens förslag. I hans förslag finns en public option med, men med möjlighet för delstaterna att välja att inte de inte vill ha den delen med.

Det är ett vågspel, inte bara för att han då troligen förlorar Snowes stöd, utan för att en handfull demokrater i senaten också är mycket skeptiska till en public option. Joe Lieberman, som numera är independent men samarbetar med demokraterna, har sagt att han inte stöder Reids förslag. Blance Lincoln (D-Ark.) är också skeptisk. Dessutom har Bayh (D-Ind.), Landrieu (D-Lou.), Pryor (D-Ark.) och Nelson (D-Neb.) inte uttalat något stöd för förslaget.

För att få igenom förslaget krävs 60 röster i senaten, de 58 demokraterna plus två independents som samarbetar med demokraterna. Men det finns ett alternativ, så kallad reconciliation, vilket gör att det endast krävs 51 röster för att få igenom ett förslag. Nackdelen är såklart att stödet för förslaget inte blir lika stort och att man förlorar på det i den efterföljande debatten. Reid utesluter inte att använda reconciliation, vilket såklart sätter press på de senatorer som tvekar. Väljer Reid den vägen får de ingen påverkan på slutversionen av förslaget.

Att Reid väljer att lägga in en public option gör naturligtvis att han får förhandlingsutrymme. Exempelvis kan man välja en public option där delstaterna får välja om de ska gå med, inte som nu välja att de inte ska vara med. Eller så kan de tillslut tas bort helt för att nå tillräckligt stöd för hela reformen.