2005-09-21

Lagstifta om behöriga lärare? II

I Smedjan går Mattias Svensson till attack mot förslaget att skärpa lagstiftningen om behöriga lärare. Tyvärr uppvisar han vad jag tycker är bristande förståelse för läraryrket, även om han har en del poänger i annat, men jag kommer till det.

Till att börja med skriver han att "För det första skiljer inte formella meriter ut bra lärare från dåliga." och "Att göra det än svårare att anställa personer vars lämpligheter framkommer vid prestationer i klassrummen snarare än på papperet (eller med aldrig så aktningsvärda meriter från ämneskunskaper, yrkesliv eller en pedagogisk fallenhet, men som inte gått på just lärarhögskolan) kommer inte att göra skolorna bättre. Tvärtom."

Som jag skrivit tidigare så visst spelar talang eller begåvning in en hel del i hur bra lärare man är, självklart. Naturligtvis också de saker som Svensson räknar upp. Men det han missar är kunskapen om hur människor lär sig. Didaktik, läran om lärande och undervisning. Det finns mycket forskning om hur vi lär oss och hur vi ska undervisa olika typer av människor med olika förutsättningar, begåvningar och intelligenser. Stora delar av denna kunskap kan inte vägas upp av talang.

Jag instämmer i mycket av den kritik som riktas mot lärarutbildningen, jag kunde ha lärt mig samma sak på hälften av tiden. Men, det jag har lärt mig är nyttigt och oerhört viktigt, det är bara det att jag kunde lärt mig mycket mer. Jag är ganska säker på att alla de som går igenom lärarutbildningen har kunskaper som ingen obehörig lärare har, vilket inte betyder att behöriga lärare alltid är bättre.

Mattias Svensson menar att lösningen heter mer konkurrens och fler friskolor. Det kan jag hålla med honom om, och att som han skriver, rektor och lärare blir ansvariga inför föräldrar istället för politiker. Frågan är dock om det är rätt eller inte att skapa ett skrå som Svensson kallar det. Att kräva en viss utbildning för att få utöva ett visst yrke. Jag tycker att det ibland kan vara rätt att göra det. Det ständiga exemplet läkare är i det här fallet ett bra exempel.

Jag tycker också att lärare tillhör den kategorin. Didaktik och det vidare begreppet pedagogik är kärnan i en lärares yrkeskunskap och idag har vi så mycket forskning och kunskap att talang inte kan väga upp det. Det betyder dock inte att alla nyutbildade lärare har tillräckligt av denna kunskap eller att dagens lärare har tagit till sig denna utveckling. Tvärtom så är det min kanske största kritik mot lärarkåren att en kår som sysslar med lärande själva inte följer med i utvecklingen av lärande. Som läkare är du tvingad att göra det, det borde lärare också vara.

Naturligtvis kan det vara så att jag tycker så här eftersom jag själv är i branschen, säkert är min objektiva förmåga grumlad av att jag tycker det är ett så viktigt yrke. Så jag tar gärna mot motargument.

5 kommentarer:

Mattias Svensson sa...

Jag kan sympatisera med viljan att höja professionalitet och pedagogisk kompetens hos lärare, och jag tror också att detta i normalfallet sker genom utbildning i just detta.
Inte minst som kompetens på papperet är en starkt förenklande faktor vid rekrytering av lärare, varför de flesta som anställer lärare kommer att vara intresserade av att ställa upp sådana kritierier.
Så funkar det också idag på skolorna, generellt sett.
Men dels behövs möjligheten att göra undantag, just för att vi vet att även om det generellt sett är bättre med en pedagogikutbildad lärare än en som inte är det, så kan det vara tvärtom mellan två personer.Det är också starkt varierande med ämne och barnens ålder. Gymnasieelever har mer behov av sakkunskap relativt pedagogik, jämfört med lågstadieelever. Behöver verkligen den bästa gympamajjen eller syslöjdsläraren vara formellt utbildade via lärarhögskolor? Och omvänt, behöver en matematiklärare på högstadiet verkligen ha en akademisk examen i matematik för att på ett bra sätt lära ut matten på denna nivå? Min erfarenhet är snarare att den som själv tragglat sig igenom det egna lärandet i ett ämne ofta är bättre på att förklara stegen i lärandet, även om någon annan har absolut bättre ämneskunskaper.
Det behöver alltså beroende på olika omständigheter kunna ruckas på såväl ämneskunskaper som pedagogisk utbildning för att kunna välja den bästa läraren (till bäst kostnad).
Att därför på basis av formella kriterier peka ut vilka som är de bäst lämpade lärarna i ett visst sammanhang låter sig därför inte göras. Det krävs en bedömning av personer och kemi, lokalt och av en person med ansvar för att göra ett gott urval.
Just därför vore det fel att låta staten lagreglera EN standard som stelt gäller för alla skolor och i all rekrytering. Det är vad jag polemiserar mot när jag kritiserar Jan Björklunds förslag.

Bohem sa...

Det finns flera länder där det krävs en legitimation för att vara lärare bl.a. Japan. Det krävs inte att ha gått på lärarhögskolan i det fallet.

Ett bra system skulle vara ha prov för att få ämneslärarelegitimation. Dessa skulle behöva tas om periodvis för att försäkra att kunskaperna fortfarande sitter i.

Dessa prov kan hanteras privat som t.ex. MSCE eller TOEFL. Sen kan ju kommunerna eller friskolorna värdera vilka certifieringar som de tycker är bäst på att visa på en bra lärare.

Det lärarfacket borde göra i sådana fall är att hjälpa till att skapa certifieringsmöjligheter för lärare, vilket skulle kunna hjälpa rekryterare till att särskilja lärarkandidater.

Robsten sa...

Förslaget att vara ansvarig inför föräldrar i stället för politiker är ett fullständigt vansinnigt förslag. På skolan där jag jobbar är en lärar just nu sjukskriven p.g.a. att föräldrarna i hennes klass satt igång någon slags aktion mot henne. Läraren som jobade i samma klass innan henne har bytt yrke p.g.a. exakt samma sak. Jag har mött så mycket "curlingföräldrar", så mycket psykisk instabila föräldar, så mycket märkliga föräldrar i mitt jobb så jag avisar bestämt att de skall ha ökat inflytande i skolan, det är för stort redan som det är, för tre decennier sedan kom föräldrar med mössan i han när de besökte sina barns skola, nu får lärarna stå med mössan i hand när förläldrarna kommer, det är sjukt. Föräldrar ser till sitt eget barn, ingen annans,det är huvudproblemet, försök få vissa föräldrar att förstå att det faktiskt finns fler barn än deras egna, också de med rättigheter, nä, droppa det förslaget omedelbart.

Mathias Sundin sa...

Mattias: Visst kan det vara så att en person som inte är utbildad i pedagogik och didaktik är bättre än en som är utbildad. Men jag tycker ändå inte att vi ska acceptera att våra barn utbildas av outbildade personer. Vill den outbildade bli lärare, så varsågod och gå en utbildning. Då blir det en ännu bättre lärare. Skolan MÅSTE bli mer professionell, om inte för barnens skulle så för landets skull.

Så vänder jag mig skarpt mot det du säger att gymnasieelever har mer behov av sakkunskap relativt pedagogik. Det är en grov feluppfattning! Pedagogik handlar inte om man ska sitta och flumma och inte lära sig något, det handlar om HUR man ska lära sig något. HUR man lär sig sakkunskaper. Däremot har gymnasieelever och föreskolebarn generellt inte behov eller kan ta till sig samma sorts pedagogik.

Och ja, gympamajjen och syslöjdsläraren behöver vara utbildade. De behöver pedagogik. Idrottslärare kanske mer än andra tom, eftersom idrott är ett känsligt ämne där elever lättare kan må dåligt om det läggs upp felaktigt. Då gäller det att vara en duktig pedagog för att motverka det.

Vad gäller ämneskunskaper håller jag med dig. De är överlag övervärderade. Det finns inget som säger att du är bra på att utbilda i något, bara för du själv har en hög utbildning i ämnet. En grundläggande kunskap måste såklart finnas, men kan du inget om lärande är det värdelöst iaf.

"Just därför vore det fel att låta staten lagreglera EN standard som stelt gäller för alla skolor och i all rekrytering."

Där kan jag hålla med. Och jag tycker en modell i stil med vad bohem beskriver i sin kommentar vore att föredra.

Alexandra sa...

Det är ganska fånigt att tro att utbildning är den enda vägen till kunskap.

Jag studerar till civilingenjör (data). Jag skulle aldrig få för mig att hävda att jag med säkerhet är mer kompetent än en valfri outbildad programmerare, och att man borde lagstifta så att alla programmeringsjobb viks åt oss med utbildning. Jag går på universitetet för att jag förlitar mig på att nivån på min utbildning är sådan att jag får bra kunskaper och därmed har en bra chans när arbetsgivarna gör sina val.

Det är uppenbart, när det gäller både programmerare och lärare, att kompetens kan nås på fler än ett sätt. Om lärarutbildningen gör ett bra jobb så borde det resultera i uppenbart mer kompetenta behöriga lärare som gör ett bra jobb som därmed hellre anställs än obehöriga utan motsvarande kompetens.