Det står 2006 i rubriken, vilket betyder att ämnet berör senats- och kongressenvalen i USA 2006.
En av Bill Clintons gamla strateger, James Carville, har tillsammans med två andra politiska veteraner Robert Shrum och Stan Greenberg något som kallas Democracy Corps (hemsidan fungerar dåligt för mig). De analyserar bl a opinionsundersökningar och pekar på vad demokraterna bör göra för att återta Vita huset, senaten och kongressen.
Nyligen har de släppt en rapport som visserligen visar på ganska stora problem för Bush och republikanerna, men också att demokraterna inte kommer tjäna speciellt mycket på det i valet 2006.
1993 när Clinton var ny som president så enades republikarna i ett kraftfullt motstånd mot honom och det ledde till stora framgångar i senats- och kongressvalet 1994. Demokraterna har nu under Bushs andra mandatperiod enats på samma sätt och slåss med näbbar och klor mot det mesta som Bush föreslår. Det är framgångsrikt för nu tycker 55 procent av befolkningen att landet är på väg i helt fel riktning mot de som stödjer Bush riktning, 41 procent. En skillnad på 14 procentenheter som för bara sex månader sedan var fyra procentenheter (50 mot 46). Men trots det så leder demokraterna bara med fem procentenheter i ett fiktivt val till kongressen.
De använder sig också av något de kallar partitermometer. 1993 var skillnaden i juni och juli 15 respektive 10 procenenheter till republikanernas fördel. Idag är skillnaden till demokraternas fördel bara tre procentenheter i juni och noll i juli.
Vad demokraterna behöver göra är att inte bara definiera motståndaren utan också definiera sig själva. Att göra hårdnackat motstånd funkar till viss del opinionsmässigt och ger framförallt republikanerna problem, men har man ingen egen agenda blir framgången begränsad. Samma opinionsundersökning visar att många vill ha en förändring, men demokraterna föreslår ingen.
En liten parallell kan dras till Sverige. Den borgerliga alliansen måste kunna balansera attacker på motståndaren med en egen agenda. Här är nog visserligen läget nästan det omvända. De borgerliga är för dåliga på bra attacker på motståndaren och "för bra" på att föra fram egna förslag. Sossarna måste i högre grad ställas till svars.
En artikel om rapporten finns i Seattle Times.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det mest spännande med Midterms 2006 blir nog ändå detta:
Vilken republikansk sida kommer dominera? Den sekulära eller den religiösa? Kommer demokraterna kunna dra fördel av den interna striden, eller kanske till och med dra fördel av den?
Om den religiösa delen av republikanerna dominerar kommer mitten-höger-fältet vara vidöppet att ta hand om. För det finns många republikaner som inte gillar tendensen att plötsligt vilja använda statsmakten till att lägga sig i människors liv - och ställningstagandet för eller emot Irakkriget, med mera, är ju långt mindre intressant i ett Midtermsval.
Jag hoppas på en Return of the Fiscal Conservative & Value-oriented Libertarian (inte att förväxla med libertarian i den politisk-filosofiska meningen)
Använd Firefox.
Tack för länken.
Mathias,
Even though this has nothing to do with your post, I think you will find this comparison between Europe and US very interesting:
http://www.howardwfrench.com/archives/2005/07/14/the_end_of_europe/
Mikke
Skitblogger funkar inte, så jag kan inte uppdatera just nu.
Skicka en kommentar