Idag skriver Johan Flanke (s) i Aftonbladet om nej-sidans argument i EU-omröstningen för drygt tio år sedan. En hel del av skrämselpropagandan har inte blivit sann. Argumenten från Flankes sida är väl inte rätt igenom helt hållbara, men i det stora hela har han rätt.
Jag reserverar mig mot hans beskrivning i av utrikespolitiken. Nej sidan skrev att för att "slå vakt om våra möjligheter att bedriva en egen utrikes- och handelspolitik och vara solidariska med tredje världen”, så bör man rösta nej.
Flanke får det till att nej-sidan hade fel även där, och till viss del har han rätt. Vi kan driva en egen utrikespolitik, men gör det inte, pga en flat svensk regering. Vad gäller handelspolitik har vi inte samma frihet, och den nuvarande politiken är inte ett dugg solidarisk med tredje världen. Inte med oss själva heller för den delen. Dåligt för dom och dåligt för oss. Rätt dåligt med andra ord.
2005-01-04
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Franke har fel på ytterligare två punkter i samma stycke som du kritiserar. Han skriver om biståndet att "efter tio år som EU-medlem är det svenska biståndet högre än någonsin. Nästa år nås målet om att en procent av BNP ska gå till ". Man måste vara okunnig sosse för att i följd lyckas konstruera två så felaktiga meningar.
Under den borgerliga regeringen 1991-94 var Alf Svensson (kd) biståndsminister och då låg det svenska biståndet över enprocentmålet (1,03 för att vara exakt).
Dessutom är det inte i procent av BNP (Bruttonationalprodukten) utan av BNI (Bruttonationalinkomsten) som enprocentmålet är fastställt. Skillnaden är att en procent av BNI är mindre än en procent av BNP - vilket självfallet gör biståndet lägre.
Nu har detta inte omedelbart med EU att göra, men det är två flagranta exempel på den svepande retorik och slarviga användning av fakta som Franke använder sig av i sin artikel. Som EU-vän skulle jag akta mig för att använda honom som referens på varför det svenska medlemskapet har varit positivt. Mina tankar formulerades i en ledare i UNT den 3 januari 2005 (finns här)
Och hans namn är naturligtvis Flanke och ingenting annat. Jag ber om ursäkt för min slarviga stavning. /Håkan
Skicka en kommentar