Socialmoderaterna? - del II

Det har blivit en del debatt efter att Dick Erixon höll med mig när jag skrev om DNs Peter Wolodarski och SvDs PJ Anders Linder, och deras kritik mot moderaternas omläggning av politik.

Johan Norberg har svarat Dick och likaså har PJ gjort.

Dick har skrivit mycket och jag håller med honom om det mesta. Framförallt om att ledaren för det största borgerliga partiet måste ta ansvar för hela borgerligheten, vilket kan ske på bekostnad av det egna partiets valresultat och åsikter.

Grunden för att kunna ha en åsikt om moderaternas strategi måste börja i att klargöra vad man tycker deras uppgift är. Att stå för nya radikala idéer och på det sättet flytta besluten åt rätt håll, eller ta makten och därmed anpassa sig till mot mitten. Eller kanske måste man inte välja, utan kan få både och?

Jo, jag tror att det, iallafall teoretiskt, går att få båda delarna. Ett parti med nya fräscha idéer som lyckas ta makten. Men i dagens Sverige har vi inte ens i närheten av den ledaren, och partiklimatet skulle inte tillåta det. Väljarna skulle möjligen gå att övertyga, men det egna partifolket skulle bli betydligt svårare.

Jag tror därför det bästa för Sverige är att moderaterna slipar av kanterna, och framstår som ofarliga men samtidigt måste naturligtvis det finnas en vilja att förändra. Det är här den svåra avvägningen kommer in. Ska vi låta bli att kritisera Ams, är det en kant som måste slipas av, eller inte? Jag personligen tror inte den kanten behövs slipas av, det är inget som går att skrämmas med direkt och en dålig myndighet som förstör mycket.

Det som jag tycker är riktigt bra och också väldigt fräscht är att moderaterna tydligt koppplar sänkta bidrag till sänkt skatt. Det blir inte mindre pengar till låg- och medelinkomsttagare, men de får bestämma mer över dom själva. Då finns det också en poäng, iallafall retorisk, i att inte alls sänka skatten för höginkomsttagare. För då kan inte sossarna påstå att de rika får sänkt skatt och de fattiga mindre bidrag. Det blir svårare för dom åtminstonde.
Dessutom är det låg- och medelinkomsttagare som har minst frihet i Sverige och därför är det där förändringen ska börja. Sen kan vi ta resten.

Som sagt handlar det om en gränsdragning, vad ska slipas av och vad ska fortsätta vara vasst.

Vi kan ha olika åsikter om var gränsen ska gå, men en sak är säker - vi har inte mycket på att förlora på att prova något nytt. Låt Reinfeldt köra sitt race och utvärdera honom efter tredje söndagen i september 2006.