Staffan Werme, fp-kommunalråd från Örebro, är en av de mest frispråkiga i folkpartiet och nu dissar han Lars Leijonborg och övriga partiledningen på DN Debatt.
En del av det han skriver är i en sosseliberal anda som jag inte gillar men hans grundläggande budskap instämmer jag i. Han menar att folkpartiet överger en stark ideologisk övertygelse för en pragmatism som ska tilltala den allmänborgerliga väljaren. Han har också en poäng i att partiledningen fattar alltför många beslut utan att någon diskussion i partiet. Det är en kritik jag också hört från medlemmar i riksdagsgruppen, att de som riksdagsledamöter blir någon sorts röstboskap. Alla resurser ligger hos partiledningen och därmed har de ett kunskapsövertag som gör att de lätt kan få igenom många av sina beslut.
Kanske finns det dock något positivt över denna pragmatism, iallafall på kort sikt. Ett maktskifte 2006 kommer allt närmare när även moderatledaren Reinfeldt har gjort sitt parti mer pragmatiskt och mer politiskt korrekt (läs socialdemokratiskt). Fyra mer eller mindre pragmatiska partiledare har säkert lättare att komma överens hemma hos Maud.
På längre sikt är pragmatism dock kass. Du gör inga större förändringar genom att ta makten och sedan knappt kunna uträtta något. Sverige behöver lägga om roder rejält, inte bara en svag liten gir. Dessutom tror jag ett parti som väldigt tydligt står upp även för impopulära åsikter får respekt med sig. Ingen väljare delar ett partis alla åsikter, men ett parti som är rakryggat och tydligt är ett sådant som man vill ska styra landet. Många väljare i USA tycker Bush verkar träig och fyrkantig, men de tror att han står fast vid sina åsikter. Det tilltalar dem.
2004-08-17
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar