Daniel Collert, Jonas Åkerlund och Johan Renck (aka Stakka Bo) håller på att starta en filmfond som ska konkurrera med statliga Svenska Filminstitutet. De ska tänka mer på den kommersiella delen, säger de.
Här ser vi problemet med statlig kulturpolitik. Det är omöjligt att som ny filmskapare få pengar från SF, men när du väl är känd kan du få pengar till vilken skit som helst, som nästan ingen går och ser. Staten bestämmer vad som är finkultur och du betalar kalaset. Vore det inte bättre om du fick behålla dom pengarna och själv välja vad du ska lägga dem på?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Bra initiativ. Ju fler källor till pengar dess bättre. Särskilt om det varit en helt dominerande aktör tidigare.
Men är det inte ganska bra att man stödjer just det som inte skulle gå så bra annars?
(sedan har jag hört att filmstödet är konstigt uppbyggt i sig, men ändå)
Varför skulle det vara bra att stödja sånt som inte går bra? En bok säljer dåligt, då måste vi ge pengar till författaren så han kan skriva fler dåliga böcker. Ett fotbollslag spelar dåligt, då måste vi ge dom pengar så dom kan köpa nya spelare. En kostnär målar fula tavlor, då måste vi ge henne pengar så hon kan måla ännu fler fula tavlor.
Vad har staten för rätt att bestämma vad som är bra och dåligt?
Med den definitionen av "bra" är de bästa låtarna i världen de som ligger närmast standardreceptet tonika-subdominant-dominant. Lite tillspetsat, kanske, men det är definitionen av "bra" jag vill kritisera. Det handlar inte nödvändigtvis om att ingen vill ha en diktsamling, utan kan handla om att hundratals vill ha den, samtidigt som det ändå inte täcker kostnaderna.
Det är den kulturella mångfaldens egenvärde (egentligen hamnar man i en nyttodefintion hur man än gör, men på samma sätt som med grundforskningen bör man utgå ifrån att processen har och skapar värde som inte är direkt uppenbart) som jag vill åt här. Då är det ingen poäng i att lägga pengar på det som ändå produceras.
Självklart ska andra inkomstkällor uppmuntras, t.ex. genom kulturpeng och avdrag för företag och stiftelser som sponsrar, men det behövs ändå en kulturpolitik, liksom det behövs grundforskning (de två spelar i olika divisioner, jag vet, men det är ändå en passande parallell).
Jag undrar hur stort det där egenvärdet är. Varför kan inte dessa kostnärer sprida sina alster på andra sätt? Jag skulle gärna ge ut böcker med mina åsikter, eller varför inte en tidning full av dom. Men jag startar en blog istället, eller får jobba mig fram så att någon tycker det är värt att betala för att läsa mina åsikter.
Jag tror vi får en kulturell mångfald iallafall, och som du nämnde finns det andra sätt att uppmuntra det.
När världen krymper tack vare globalisering har dessutom dessa kostnärer som få tycker är bra, chans att nå flera av dessa "konstiga" personer.
Skicka en kommentar