Hur får man Joe Biden att se ut som en ärkekonservativ sydstatsrepublikan? Enkelt, man ställer honom på en debattscen tillsammans med Demokraternas övriga presidentkandidater.
Okej, jag överdriver lite. Alla deltagare i Demokraternas andra primärvalsdebatt hör inte till partiets nya vänsterflygel. Colorados förre guvernör John Hickenlooper är en pragmatisk mittenpolitiker som talar flytande Middle America. Detsamma kan sägas om Montanas guvernör Steve Bullock.
Men Hickenlooper och Bullock ligger långt, långt ner i mätningarna. Till skillnad från Bernie Sanders och Kamala Harris (och förstås Elizabeth Warren, som inte var med i nattens debatt). Och i det sällskapet framstår stackars Biden, som vann sitt första senatsval 1972 på en civil rights-baserad valplattform, som något slags representant för vit överhöghet.
Härom veckan hamnade Biden i skottgluggarna sedan han påpekat att även om han sällan eller aldrig var överens med James Eastland och Herman Talmadge (två segregationist-demokrater från Mississippi respektive Georgia) på sjuttiotalet, så kunde han prata och förhandla med dem för att få saker gjorda i senaten.
Vad Biden försökte säga var något som en majoritet av amerikanerna håller med om: politiska motståndare måste kunna kompromissa med varandra. Men att döma av reaktionerna från Kamala Harris och Cory Booker så hade han lika gärna kunnat hålla det talet i vit huva.
Så Biden borde förstås ha varit beredd på nya påhopp under debatten. Ändå såg han smått häpen ut när Harris flög på honom. Och vad man än anser i sak (jag tycker personligen att Biden har rätt och Harris fel) så råder det ingen tvekan om att Harris sopade golvet med honom. Biden framstod som gammal, förvirrad och malplacerad.
Jag talade nyligen med en republikansk strateg som var bombsäker på att Biden skulle rida ut stormen. Vita huset verkar vara inne på samma linje, för Donald Trump lägger betydligt mer energi på Biden än på någon annan kandidat. Men jag har sagt hela tiden att jag inte tror att Biden kan vinna nomineringen och nattens debatt förstärkte den känslan.
Bernie Sanders då? Han kommer säkert att vara en kraft att räkna med ett bra tag till, men det är onekligen ett annat läge nu än under hans sensationella framfart 2015-2016. Då stod valet mellan honom och Hillary Clinton. Nu tävlar han mot ett helt gäng andra vänsterprofiler som alla är yngre, piggare och dessutom trevligare än han. Han har gjort ett enastående jobb med att vrida debatten vänsterut, men i natt påminde han alldeles för mycket om de arga balkong-gubbarna i Mupparna.
Så vilka vann? Kamala Harris skapade de största rubrikerna genom sin avrättning av Joe Biden. Räkna med att hennes siffror ökar den närmaste tiden. Samtidigt tror jag att hon skapade ytterligare distans till USA:s mitten- och högerväljare. Hon sällade sig till de kandidater som vill stoppa alla privata sjukvårdsförsäkringar, alltså något som cirka 240 miljoner amerikaner har och i många fall är relativt nöjda med. Av de fyra högst rankade kandidaterna (Biden, Sanders, Warren, Harris) är det alltså bara Biden som inte helt vill riva sönder den rådande ordningen.
Den andra stora överraskningen för mig var Peter Buttigieg. Buttigieg är en smått osannolik presidentkandidat. 37 år ung och borgmästare i en stad av Linköpings storlek. Men han lyckades med samma sak som den nästan lika otippade kandidaten Tulsi Gabbard gjore natten innan. Han var lugn, sympatisk, genuin och med ett djup som gick långt bortom de inövade oneliners som flera av de tyngre namnen fastnade i. Det var faktiskt jämförbart med John Kennedy och Barack Obama när de var unga och lovande.
Riktigt imponerande.
Varken Buttigieg eller Gabbard har några större chanser att nomineras, men båda tycks ödesbestämda att nå högre positioner än vad de har just nu. De har vuxit rejält i de gångna dygnens två debatter. Och Kamala Harris har blivit mer känd.
Biden och Sanders har goda skäl att oroa sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar