2012-09-30

Gaffe-industrin

En kompis tipsade mig om denna video, som beskriver den industri av folk som bevakar allt som sägs från de båda politiska lägren. Minsta lilla felsägning plockas upp och används. Tänk själva vilken omöjlig miljö att jobba i.

Så bör Romney göra för att vinna


Barack Obama leder i RealClearPolitics genomsnitt med 4,2%. Han har tagit ledningen i samtliga åtta battleground states, inklusive North Carolina. Det ser med andra ord mörkt ut för Mitt Romney. Här är något av det han borde göra för att vinna.

Framtidstro
Precis som för fyra år sedan - och i alla val egentligen - så längtar väljarna efter någon som kan ge dem hopp för framtiden. Romney ska naturligtvis inte försöka sig på samma budskap som Obama hade för fyra år sedan, men han bör hela tiden prata om att det kommer att bli bättre, att han kommer att se till att det blir bättre, utstråla framtidstro. Han gjorde det vid några tillfällen i somras, och jag tyckte det funkade bra då. Det går att vara kritisk mot Obama samtidigt, vilket han också behöver vara.


Vad tänker han göra?
Kombinerat med denna framtidstro behöver han berätta varför det kommer att bli bättre. Ingen av kandidaterna är särskilt tydlig med vad de tänker använda de kommande fyra till, men fokus ligger i huvudsak på att det är Romney som är otydlig. Klipp ihop några tvåminutare med Romney och Ryan som går igenom statsskuld, budgetunderskott, Obamacare, och så vidare.
Kör också ett antal större policytal, på samma tema: framtidstro och agenda för de kommande åtta åren.

Gå mot mitten
Romney behöver vara tydlig att han i sitt ledarskap kommer att regera USA från en centerhögerposition, där majoriteten av väljarna befinner sig. Han borde säga att det enda sätt att styra upp Washington och få något gjort är från mitten. Han kan prata om med vad han tänker ersätta Obamacare, att han ska kämpa för att alla får sjukförsäkring, till exempel, istället för att bara prata om att han tänker riva upp lagen.

Varför har han inte redan gjort detta?
Romney-kampanjen har hittills främst varit inriktade på att hänga den dåliga ekonomin kring halsen på Obama, och hoppas att den dränker honom. Det budskapet blir inte lika tydligt om man samtidigt är för optimistisk.

Av samma anledning har de inte velat vara för tydliga i sin egen agenda. De vill att valet ska handla om Obama, inte låta Obama-kampanjen bryta ut delar av deras förslag och göra att kampanjen handlar om dessa.

Högern inom partiet är klart misstänksamma mot Romney och han är rädd att de överger honom om han går mot mitten. Ytterligare flipfloppar skulle dessutom kunna skada honom hos mittenväljarna, som även de skulle få sina misstankar om ryggradslöshet bekräftade.

Allt detta är rimliga ståndpunkter. Eller var rimliga ståndpunkter, rättare sagt. Romney håller på att förlora. Deras strategi funkar inte. Jag ser glimtar av det ovanstående här och där, men de måste vara tydliga i att det är en kursändring som sker. För det är ju kursen som behöver läggas om, eller så får de hoppas på ett mirakel.

2012-09-28

Skulle Romney bli en bättre president?

Janerik Larsson resonerar på CNN:s blogg huruvida Mitt Romney skulle bli en bättre president än Barack Obama. Larsson hänvisar till Bob Woodwards senaste bok, The Price of Politics, som jag skrev om häromdagen.

"Bilden av Obama är föga smickrande. I korthet: han förmår inte hantera det politiska systemet i den amerikanska huvudstaden. Hans stab är, särskilt inledningsvis, högst inkompetent och presidenten själv har inte förmågan att skapa relationer med nyckelpolitikerna vare sig i det egna partiet eller hos republikanerna."

"Men då är frågan: skulle Romney vara bättre? Ja, det är högst tänkbart. Som republikansk guvernör i det starkt demokratiska Massachusetts lyckades Romney mycket väl – inte minst med att skapa politisk enighet över partigränserna. Som företagsledare som haft att hantera många mycket svåra situationer har han varit ytterst framgångsrik när det gällt att skapa handlingskraft och goda resultat."

Läs gärna hela inlägget.

Jag tror det kokar ner till det som en av Romneys rådgivare sade i en intervju med Politico:

“He’s a great leader, but he’s not a great politician."

Om han är bättre än Obama är upp till var och en att bedöma, såklart, men jag tror ändå ovanstående mening sammanfattar Romney och hans kampanj rätt bra.


2012-09-27

Obama kör välbeprövad tvåminutare

Några av de mest effektiva reklamfilmerna för Barack Obama 2008 var de två minuter långa, då han pratade till folk rätt in i kameran. Nu upprepar han framgångsreceptet - och det är bra igen.



Det inledande budskapet är mycket snygg formulerat:

“When I took office we were losing nearly 800,000 jobs a month and were mired in Iraq. Today I believe that as a nation we are moving forward again. But we have much more to do to get folks back to work and make the middle class secure again.”

Han lyckas påpeka att det var riktigt illa när han tog över, han säger att han tycker att det går åt rätt håll men han håller också med folk om att mer behöver göras.

Som jag skrev inför hans tal på konventet så går han en delikat balansgång. Tar han i för mycket med hur mycket bättre han tycker det är blir folk förbannade för att han är naiv och inte lever i verkligheten. Låter han för negativ säger han indirekt att han misslyckats. Därför är meningarna ovanför briljanta, de klarar balansgången.

Värt att notera i reklamfilmen är att president Bush inte förekommer alls. Det verkar ju ganska rimligt att skrämma väljarna med att Mitt Romney är en återgång till Bush, men tydligen har de sätt i sina mätningar att detta inte funkar på väljarna (trots att de fortfarande har en ganska negativ syn på den tidigare presidenten). Troligen för att det låter som att Obama skyller ifrån sig. Istället gör Obama det utan att nämna Bush, han säger att Romney vill gå tillbaka till "the trickle down economy".

2012-09-26

Viktiga siffror rör sig i Obamas riktning

I februari och mars pekade jag på några underliggande faktorer som pekade på ett svårt val för Barack Obama. Hans situation, utifrån dessa siffror, är inte bra nu, men bättre.

Hans approval rating (godkänt för jobbet som president) har haft väldigt svårt att nå upp till, eller över, 50%. I maj 2011, efter Osama bin Ladens död, nådde han dit, men knappt sedan dess. Den senaste tiden har han börjat nosa på den nivån igen. Hos RealClearPolitis ligger han på 49.8% och hos Gallup50%.

Det hänger mycket möjligt ihop med att väljarkåren har blivit lite mer positiva (eller mindre negativa, rättare sagt) när det kommer till landets riktning och ekonomins utveckling.
 


Som ni kan se ovan minskar andelen som tycker att landet rör sig i felriktning och ökar andelen smo tycker tvärtom.

Hos RealClearPolitics ser vi samma sak, men en skarpare utveckling. 11 september ansåg 62,8% att landet var på väg i fel riktning, nu är den siffran nere i 56,1%.

Även synen på ekonomin har förbättrats. I mitten av augsti stod Gallups ekonomiska index på -33, nu är det uppe -20. Tickar dessa siffror upp några procentenheter ytterligare, till typ -15, så går sannolikt Obamas approval över 50% (om inte något annat inträffar som drar ner dem).

Förtroendet för Obamas ekonomiska politik ökar också, även om han fortfarande ligger på minus. I början på juli sa 40% att de hade förtroende, nu är han uppe i 45% (men 50% har inte förtroende).

Läget är fortfarande inte bra för Obama. Hans approval är inte starkt, många fler tycker att landet är på väg i fel riktning än rätt riktning, förtroendet för ekonomin är på minus och fler tycker inte att han sköter ekonomin bra än som gör det. Guldläge för en utmanare alltså. Hittills har Mitt Romney inte alls kunnat kapitalisera på detta och hans chans minskar när siffrorna nu rör sig i rätt riktning för Obama.

 

2012-09-25

Adelson satsar miljoner på rött

Sheldon Adelson är en av USA:s rikaste personer, med en förmögenhet på ungefär 21 miljarder dollar. Han äger bland annat The Venetian och Palazzo på The Strip i Las Vegas. Mannen, som en gång var demokrat, är nu beredd att spendera "whatever it takes" för att besegra president Obama i november. Politico har fått en exklusiv intervju med mannen som är slagit nytt rekord i politisk pengadonation.


Adelson har varit en av valets mest omtalade personer, men hittills sagt väldigt lite om varför han är beredd att satsa de enorma pengar som han nu gör. Därför är Politicos intervju med honom mycket intressant. Här är något av det vi lär oss från den.

Adelson var tämligen opolitisk fram till 1988 då han besökte demokraternas konvent, och blev avskräckt av att alla pratade om vilka jobb de skulle få om Dukakis vann valet. Trots det gav han 100 000 dollar till partiet.

Fyra år senare besökte han republikanernas konvent, och hörde inte där samma snacka om vilka jobb de skulle få: "After I had given the Democrats $100,000, to fix the error of my ways, I gave the Republicans $100,000.”

Det huvudsakliga skälet till hans massiva insats är Israel. Adelson stödjer Benjamin Netanyahu och i övrigt en stor vän av landet Israel.

Hittills har han gett 70 miljoner dollar till olika republikanska valorganisationer, men är beredd att ge mer, så länge som de ingår i den samordning som i huvudsak överses av Karl Rove och hans American Crossroads.

Det tidigare pengarekordet står George Soros för, då han spenderade 24 miljoner dollar år 2004 för att besegra president Bush.

Han sa nyligen till Mitt Romney: "I’m not looking for anything, except if I’m fortunate enough to be invited to another White House Hanukkah party, I want two potato pancakes, because last time I was there, they ran out of them." 

*Rött är den republikanska färgen. Demokraterna är blåa.
 

Boktips: The Price of Politics


"Rather then fixing the problem, they postponed it."

Det är Bob Woodwards sammanfattade omdöme om de dramatiska förhandlingar som pågick i huvudsak mellan president Barack Obama och talmannen John Boehner. I The Prics of Politics återskapar Woodward vad som pågick i de slutna förhandlingarna om att höja lånettaket, sommaren 2011. Det är, som vanligt när Woodward skriver, en fascinerande och bra läsning, men samtidigt djupt deprimerande. Slutsatsen blir att Washington D.C. saknar riktiga ledare.

Woodward är förmodligen världens främsta journalist. Han slog igenom med Watergate-avslöjandet och den legendariska källan Deep Throat och har sedan dess lyckats behålla den höga klassen i rapporteringen.

Genom sin status, och höga grad av seriositet, får han tillgång till alla makthavarna och lyckas pussla ihop vad som hände. Det han skriver är så nära vi kan komma, utan att ha varit med.

Ni minns bakgrunden? Att höja lånetaket hade tidigare varit en formalitet, men blev nu till en verklig förhandling. Först var det en demokrat (senator Kent Conrad) som höll höjningen gisslan för att få sin vilja igenom, sedan var det republikanerna. De ville se neddragningar i budgeten i minst motsvarande grad som lånetaket höjdes.

Förhandlingar inleddes, avslutades, inleddes och avslutades. Boken blir på det sättet delvis rätt seg, helt enkelt eftersom verkligheten var det. Otaliga möten utan nämnvärda resultat, mer eller mindre seriösa förslag skickades fram och tillbaka.


Huvudpersonerna är Obama och Boehner och de två förhandlade ett tag direkt med varandra. Båda verkar ha varit seriöst intresserade av en stor uppgörelse. Svårigheten i att komma överens var att republikanerna vägrade höja några skatter och att demokraerna vägrade att inte höja några skatter.

Till slut hade Obama och Boehner enats om att "öka intäkterna" med 800 miljarder dollar på 10 år, genom att täppa igen kryphål i skattelagstiftningen, kombinerat med stora neddragning i statsbudgeten. Det fattades nästan bara ett handslag och så skulle de tillslut vara överens. Då kommer Obama och demokraterna på den briljanta idén att föreslå ytterligare intäktsökningar på 400 miljarder dollar.

Beskrivningen av hur starkt kravet var från presidenten till talmannen går isär. Obama menar att han bara testade på Boehner om det var möjligt. Boehner menar att Obama krävde det. Hur som helst gick republikanerna i taket och uppgörelsen gick i putten.

Woodward skriver:

"Especially baffling was President Obama's decision to make his critical request for $400 billion more in revenue in a spur-of-the-moment phone call. The result was a monumental communications lapse between the president and the speaker at a critical juncture."

President Obama är dock långtifrån den enda skyldige. Talmannen Boehner visade sig oförmögen att få sina egna republikaner att rätta in sig i ledet. Både Obama och Boehner ville väl, de ville komma överens och tillsammans kunde de ha gjort det. Men de klarade inte att stå emot krafter i de enga partierna som drog dem åt andra håll. En klar brist på ledarskap, helt enkelt. Boehner snackar tufft i intervjuerna med Woodward, men när det kom till kritan levererade han inte.

Republikanerna har klubbat igenom en hel del förslag i representanthuset (där de är i majoritet) som hanterar delar av de stora underskotten, men vad som måste till i D.C. är kompromisser. Utan dessa går det inte att komma framåt. Där gör de inte sitt jobb. Inte heller gör demokraterna det.

Det är, som sagt, en djupt deprimerande läsning. Amerikanska politiker har inte ett ansvar bara för USA, utan faktiskt för världen. Världens enda supermakt påverkar oss andra i allra högsta grad. Efter valet måste de sätta sig ner och lösa några av de stora problem USA står inför. Då krävs ledarskap från båda sidor. Ett ledarskap som till stora delar saknas.
I alla fall får man den bilden av Bob Woodwards senaste bok. Läs den gärna!

Här har ni en sammanfattade artikel av just Woodward i Washington Post.


 

2012-09-22

Återigen: Ingen kan vinna

I mars skrev jag att Barack Obama måste slå historien för att vinna. Ingen sittande president hade vunnit omval med en approval rating under 50% i februari. Samtidigt var Mitt Romney i en besvärlig situation med så dålig likability att inte heller han kunde vinna utan att slå historien. Nu är vi i september och återigen kan ingen vinna. I alla fall inte utan att slå historien.

Det är återigen Sean Trende på RealClearPolitics som klart och tydligt förklarar läget. Han pekar på följande saker:

Läget är att ingen utmanare som legat under vid den här tidpunkten i valet har vunnit.
Så därmed vinner Obama.

Tittar vi på siffrorna på lite annorlunda sätt blir det tvärtom. Ingen sittande president, med så liten ledning två veckor efter konventen, har blivit omvald.
Så därmed vinner Romney.


Som ni ser i tabellen krävs det 5% ledning två veckor efter konventet för att bli omvald. 1972 ledde Nixon med 36% efter konventet och blev omvald, 1984 Reagan med 23%, 1996 Clinton 17% och 2004 Bush med 5%.


I den andra tabellen ser vi alla val där en sittande president ställt upp för omval och hur siffrorna rört sig i förhållande till utmanaren, från två veckor efter konventet till valdagen. 1976 med Ford som hade ovanligt kort tid på sig för att bli "sittande" och 1992 med Ross Perot gör de två åren svåra att jämställa med de övriga, men bortser vi från dessa ser vi en tydlig rörelse mot utmanaren. I genomsnitt 3,7%.

Trende påminner också om läget vid samma tidpunkt 2004. Då ledde George W Bush med 6,8%, mot Obamas 2,9% (3,9% just idag). Bushs bounce nådde som högst 50,4%, Obamas 49%. Bush hade också högre approval rating (godkänt för jobbet som president), 51,4%, två procentenheter högre än Obama.

Så Romney har en klar uppförsbacke för att vinna valet, men de fundament som president Obama baserar sin ledning på är i högsta grad skakiga.

Sean Trendes artiklar: "Därför vinner Obama", "Därför vinner Romney".
 

2012-09-19

Obama hos Letterman

Medan Mitt Romney marinerade i efterspelet till den läckta videon, så besökte president Obama David Letterman. Alltid roligt att se kandidaterna i dessa miljöer.
 


 

CNN satsar på Sverige i presidentvalet


Inför spurten på presidentvalet har CNN valt att satsa på Sverige, i form av att rektytera åtta expertbloggare, varav jag är en. Vi kommer blogga varsin vecka och även medverka i CNN:s sändningar.

Spindel i nätet är Facebook-sidan, CNNSverige. Sändningarna kommer kunna följas via tv-kanalen, en app och CNN.com. Man kommer ha en svensk redaktör som är i kontakt med redaktionerna i London och USA.

Övriga experter: Roland Poirier Martinsson, Martin Gelin, Elaine Eksvärd, Elizabeth Walentin, Kevin Lampe och Billy McCormac. Känns hedrande att få delta i ett sådant skarpt gäng, och extra kul att ha med min SvD USA-panelkollega Elizabeth!

 

Hur illa är Romneys klavertramp?

Den läckta videon från en stängd fundraiser i maj, där Mitt Romney dissar 47 procent av befolkningen, har fått enorm uppmärksamhet i USA (och i Sverige, se nedan). Men hur stor skada gör den egentligen?



Det är lätt att överdriva värdet av sådana här klavertramp. Naturligtvis påverkas väljarna, men de flesta väljer inte USA:s president utifrån någon klantigt de sagt på en fundraiser. Det är en pusselbit av många när väljarna funderar över vem som skulle vara bäst på att få USA:s ekonomi på fötter och vem som försvarar USA bäst mot terrorister.

Skadan för Romney är i huvudsak att han nu får ägna en eller flera dagar till att kommentera detta, istället för att få ut kampanjens budskap. Med tanke på att han är i underläge i opinionen så är varje förlorad dag extra allvarlig.

Jag kommenterar detta, tillsammans med mina två kollegor, i Svenska Dagbladets USA-panel och kommenterade även i Aktuellt igår (inslaget börjar efter 19 minuter).

Låt oss titta lite snabbt på opinionen. I RealClearPolitics genomsnitt behåller Barack Obama en hälsosam ledning på runt 3%, där det legat nu tre-fyra dagar. Däremot har de två dagliga tracking pollsen blivit tightare. Rasmussen har Romney i ledning med 2% och Gallup Obama i ledning med 1%. Som mest var Obamas försprång 7%-enheter, kort efter konventet.

 

2012-09-16

Valet är klart. Så går det.

Enligt professor Robert S Erikson så är det den kandidat som den 15 september leder som med överväldigande säkerhet kommer att vinna. Låt oss därför kolla hur det ser ut.

Jag skriver ju detta den 16 september, men tittar alltså på mätningarna som var publicerade igår.

Vi börjar med RealClearPolitics genomsnitt: Barack Obama 48,7%, Mitt Romney 45,6%.

HuffingtonPosts dito: Barack Obama 48,1%, Mitt Romney 45%.

Så de två dagliga tracking pollsen, som är invägda i mätningarna ovan.

Rasmussen: Barack Obama 46%, Mitt Romney 48%.

Gallup: Barack Obama 49%, Mitt Romney 45%.

Nate Silver på NY Times har prognosen (baserad på hans egna statistiska modell) att Obama kommer få 51,1% av rösterna och Romney 47,8%.

Om vi tittar på elektorsrösterna (som är det som avgör valet) så har Obama 237 röster hos RCP, och Mitt Romney 191. 110 är toss up. Men tar vi tar bort toss up-alternativet och låter elektorsrösterna tillfalla den som för tillfället leder i delstaten (även om ledningen är knapp) så blir siffrorna Obama 332 och Romney 206.

270 krävs för att vinna.

Hos HuffPost är fördelningen 326 till Obama och 206 till Romney. Där har de bara Iowa som toss up.

Nate Silver prognos är att Obama får 308 elektorsröster och Romney 230.

Är därmed saken biff? Riktigt så enkelt är det inte såklart. Vi skulle inte behöva ha några val om statistiska modeller avgjorde. En av de mest hänvisade till är att ingen president kan vinna med över 7,2% arbetslöshet. Den ligger nu på 8,1% och Obama ser ut att vara på väg att vinna.

Trots det har Romney en svår spurt framför sig. Inte mycket talar i dagsläget för att han ska vinna. Konventet var hans stora chans att ta över ledningen, istället ser det ut som om Obama lyckades behålla det övertag han haft tidigare (och kanske stärkt det något).

 

2012-09-14

USA-panelen om händelserna i Mellanöstern

Idag svarar panelen på frågor om attackerna mot amerikanska ambassader och de övriga dramatiska händelserna i Mellanöstern.


De attentat och det våld som skett mot amerikanska intressen i bland annat Libyen, Egypten och Jemen; gynnar det på något sätt demokraterna eller republikanerna inför det kommande valet? I så fall; varför eller på vilket sätt?

Hur tror ni att gemene man i USA upplever attackerna, hur är tonläget i rapporteringen om det som skett?

Hur är relationerna mellan USA och de länder där det nu har varit oroligt? Förändras de efter det som hänt?

2012-09-12

Lätt att trampa fel i de snabba nyhetscyklerna

"Här går man och tar en halvtimmes tupplur efter maten. När man vaknar har en hel nyhetscykel utspelat sig", skrev någon på Twitter, efter att en story både blossat upp och dött inom loppet av 25 minuter. I den sortens miljö är det lätt att trampa fel, vilket Mitt Romney sannolikt gjorde sent igår kväll.

USA:s ambassad i Kairo fördömde en anti-muslimsk (och totalt bisarr, det lilla jag orkade se) video, som framhölls av Florida-pastorn Terry Jones (han som skulle bränna koraner ni vet). Ambassaden menade att de skickade uttalandet innan ambassaden blev attackerad och folk trängde in på området.

Romney-kampanjen fördömde Obama-administrationen, sannolikt i tron att ambassadens uttalande kommit under eller efter attacken mot ambassaden:

“It's disgraceful that the Obama administration's first response was not to condemn attacks on our diplomatic missions, but to sympathize with those who waged the attacks."

När det senare blev känt att fyra amerikaner inklusive ambassadören i Bengazi, Libyen, hade blivit dödade blev situationen än mycket allvarligare, och Romney-kampanjens attack började fördömas. Obama-kampanjen skrev att de var chockade. President Obama har hållit sig ovanför tjafset, och enbart uttalat sig från Vita husets Rose Garden.

Det är tämligen lätt att se hur det gick till. Romney har flera gånger kritiserat Obama för att han utomlands har bett om ursäkt för USA. Nu såg de att detta hände ännu en gång, dessutom när en ambassad blev attackerad. I en tid där nyhetscyklerna, som sagt, är korta och kampanjerna har välutvecklade rapid response-teams så slog de till direkt.

Den här gången blev det för snabbt och Mitt Romney såg ut som han försökte ta politiska poäng när amerikanska diplomater dödades samtidigt som Barack Obama i kontrast fick se väldigt mycket ut som en president.

Man ska inte blåsa upp detta för mycket, men samtidigt spelar det in i den bild Obama-kampanjen jobbar hårt för att sätta (att Romney inte klarar av utrikespolitiken), vilket ju är ett case de har lättare att komma med efter Romneys utrikesresa.

2012-09-11

Bill (och Hillary) Clinton valets vinnare

Oavsett vem av Barack Obama och Mitt Romney som vinner valet så kommer Bill Clinton vara en nästan lika stor vinnare. Tillsammans med Hillary.


Vi var många som hyllade Bill Clintons tal på demokraternas konvent. Nu har väljarnas dom kommit. De instämmer. 29% säger att hans tal var konventets höjdpunkt, bara 16% tyckte att det var president Obamas tal. 2008 sa 38% att Obamas tal var höjdpunkten.

Om Obama vinner valet kommer Clintons tal troligen ses den avgörande, eller i alla fall en mycket viktig, punkt i segern. Om Obama förlorar, kommer ingen skylla förlusten på Clinton, utan istället komma ihåg att utan honom hade förlusten kanske varit större.

Bill Clinton har redan en stark ställning i det demokratiska partiet och bland den amerikanska allmänheten. Den ställningen kommer sannolikt vara urstark inför nästa presidentval, då Hillary Clinton kanske kommer göra ett nytt försök.

Hillary Clinton kommer sluta som utrikesminister, oavsett om Obama vinner eller inte. Hon kommer ta det lugnt ett tag, andas ut efter flera utmattande år. Hon säger sig inte vara intresserad av ytterligare en kampanj, och det stämmer säkert, men vem vet om det inte kommer börja klia i fingrarna efter några månader i lugn och ro.

Då har hon, i sig själv, en mycket stark ställning efter en stark presidentkampanj och framförallt ett lojalt och kompetent arbete åt president Obama. Vid sin sida kommer hon återigen ha maken som försökte allt han kunde att få henne vald år 2008. Paret Clinton kan mycket väl vara populärare än någonsin vid presidentvalet 2016 och ställer hon upp, kan hon bli mycket svårslagen.

(Mitt Romney blev inte heller han sitt konvents höjdpunkt, slagen av Clint Eastwood. 20% gillade Clintan bäst, 17% Romney).


Bakslag på pengafronten för Romney

Mitt Romney slog rekord i augusti. 111,6 miljoner dollar in till kampanjen och republikanska partiet. Det räckte inte. Barack Obama och demokraterna, som förlorat pengastriden tre månader på raken, slog dom, med 114 miljoner dollar. Det skiljer inte mycket, men det ändrar en faktor som de flesta trodde skulle vara till Romneys fördel under hösten.

Hittills har Obama-kampanjen haft mer pengar att spendera. De har i lugn och ro kunnat samla in pengarna och sluppit bränna dem i en primärvalskampanj. Därför har de kunnat spendera mer även när Romney-kampanjen vunnit pengastriden de tre senaste månaderna. Men nu skulle det komma att ändras, trodde de flesta. Obama skulle tvingas utkämpa sista delen av kampanjen med mindre pengar. Så behöver det inte alls bli nu.

Vi vet såklart inte hur mycket pengar Obama och Romney kommer dra in i september och oktober, men augusti-siffrorna tyder på att Romney inte kommer ha någon fördel, i alla fall inte någon stor fördel. Även om Romney-kampanjen vinner insamlingsstriden de kommande två månaderna har Obama en hel del pengar i kassakistan. Så det kommer nog bli hugget som stucket.

Vi ska inte glömma bort de utomstående grupperna, med de tre tunga republikanska super-PAC:sen i spetsen: American Crossroads, Restore Our Future och Americans for Prosperity. Där kommer sannolikt republikanerna ha ett övertag.

Romney ser ut att ha uppförsbacke nu efter konventen. Pengaövertaget var en av de saker som talade för honom. Vi ska inte räkna ut det som en fördel ännu, men just nu tyder inte mycket på att hans egen kampanj kommer ha några mer pengar än Obamas att spendera.


2012-09-09

Tydlig bounce för Obama

Vi kan inte fullt utvärdera vilken effekt konventet har fått för Barack Obama opinionssiffror ännu, eftersom mätningarna fortfarande visar någon dag före konventet och under konventet, men redan kan vi se att han får en tydlig uppgång.

Hos Gallup, som redovisar sju dagar i sin mätning, har han ökat från 47 till 49% samtidigt som Romney gått från 46 till 45%, plus 3%-enheter alltså.

Rasmussen, som mäter tre dagar, visar på ett tydligare utslag. Innan konventet låg Obama under med 4%-enheter, nu leder han med +2%, ett skifte på 6%-enheter alltså. Rasmussen skriver att Obamas uppgång började dagen efter Bill Clintons tal.

I RealClearPolitics genomsnitt har Obama gått från en ledning på 0,1% dagen konventet inleddes till en ledning på 1,3% idag. RCP ger en mer långsiktig bild, eftersom de tar in flera mätningar som genomförts innan konventet.

Hos Gallup har Obamas approval rating rört på sig också. Han har haft oerhört svårt att nå 50% approval (godkänt för jobbet som president) och nådde det senaste i maj förra året, efter Osama bin Ladens död. Nu skuttade han upp52% (tre dagar).

Jobbsiffrorna då? På morgonen efter president Obamas tal presenterades nya jobbsiffror, och det var ingen munter läsning för honom. 96 000 nya jobb är under förväntningarna och under vad som krävs för en stark återhämtning. Arbetslösheten sjönk från 8,3 till 8,1%, men pga folk slutade söka jobb.

Jag tror dock att detta inte har så stark effekt. Jobb och ekonomi är valets viktigaste fråga, men att det går hackigt i återhämtningen är ingen nyhet. Denna jobbrapport stod inte ut som avsevärt sämre än de vi sett de senaste månaderna. Den dåliga ekonomin är sannolikt redan inräknad i väljarnas bedömning.

Fortfarande är detta Mitt Romneys största chans till framgång i valet, men jag tror inte denna jobbrapport kommer pressa ner president Obamas siffror i någon större utsträckning.

Kom ihåg att siffrorna jag redovisar nu inte är fullständiga. Först om någon vecka kan vi verkligen utvärdera resultatet av konventet, men som Nate Silver på NY Times säger: Det är nu inte frågan om Obama fick en bounce, utan hur stor.


2012-09-07

Lunch med kongressdelegation

I tre dagar har en delegation från amerikanska kongressen varit i Sverige. I dag hade jag förmånen att få äta lunch med dom på Timbro.

Det är en tung delegation. Delegationsledare är svenskättade senator Johnny Isakson och med sig har han tre kollegor från senaten, Mike Enzi, Dan Coats och Lamar Alexander samt vår vän från representanthuset, Randy Hultgren.

Senator Lamar Alexander och senator Johnny Isakson.

Det var en intressant diskussion, off the record, så jag ska inte gå in i detalj på vad som sades. De var väldigt intresserade av våra friskolor och hade besökt en igår. Just grejen att alla får samma möjlighet att välja, att pengapåsen som följer med barnet är lika stor oavsett föräldrarnas inkomst, kan kanske bryta ny mark för frågan i USA.

En dålig bild, men detta är senator Mike Enzi och kongressledamot Randy Hultgren. Längre bort Fredrik Johansson på Stockholms Handelskammare och bredvid honom Timbro-bossen Markus Uvell.
Randy Hultgren känner läsare av denna blogg sedan tidigare. Jag träffade på honom första gången i Illinois år 2010, då han var kandidat till kongressen. Han vann, uppenbarligen, och jag hälsade på honom i kongressen tidigare i år.

Hultgren är, som ni förstår, svenskättling och har startat Friends of Sweden Caucus i representanthuset. Isakson har senare startat en motsvarighet i senaten. Det betyder mycket för svenska möjligheter att komma i kontakt med amerikanska makthavare.


"Det skulle bli pricken över i."

Jag skriver på SVT Debatt om Barack Obamas tal. Rubriken har jag inte valt, men det här har jag skrivit själv.

"Det skulle bli pricken över i. Utropstecknet efter Michelle Obamas och Bill Clintons mycket lyckade tal. Det blev bara ett kommatecken. Barack Obama höll inget dåligt tal, det gör han aldrig, men det var långt ifrån något av hans bästa."


USA-panelen om Obamas tal

Svenska Dagbladets USA-panel kommenterar idag president Obamas tal.


Hur väl lyckades Obama i sitt tal?
Varför var det så viktigt?
Vilka budskap ville han förmedla?
Vilken är Obamas största utmaning under konventet?


Obama kan bättre

Det började väldigt fint när Barack omfamnade Michelle och man såg hur hon gav honom några sista uppmuntrande ord. Han började också väldigt tydligt med det som kom att bli hela talets budskap: detta är ett val, det tydligaste valet på flera generationer, valet mellan två visioner för Amerika.


Barack Obama är aldrig dålig, och han kan vara fantastisk. Jag har själv ryckts med, nästan gungat i takt med hans tal, i New Hampshire för lite drygt fyra år sedan. Men det här var inte ett av hans bättre tal. Om du dessutom jämför det med Michelle Obamas mycket bra tal två kvällar tidigare, och Bill Clintons fantastiska tal kvällen innan, så bleknar det ännu mer.

Det är möjligt att jag, och andra kommentatorer, är extra hårda, eftersom vi vet vad han kan leverera, men det tror jag även många väljare är. Ställer vi talet bredvid Mitt Romneys var det förmodligen inte sämre, men förväntningarna var så olika att jag, och många andra uppfattade Romneys som bättre just då. Orättvist, men så funkar det.

Hur som helst, oavsett vilka vi jämför med, så var det långt ifrån så bra som han kan leverera.

Budskapet var dock, som sagt, tydligt. Ett vägskäl, ska vi gå bakåt eller framåt? Republikanerna står för samma politik som de senaste trettio åren, samma politik som fick oss in i den hör soppan. Han räknade upp ett antal positiva saker som hänt de senaste åren, hur jobb flyttar hem till USA, hur man är mindre beroende av utländsk olja och så vidare.


Talet innehöll naturligtvis en hel del schyssta oneliners. Inte minst kring utrikespolitiken:

"A new tower rises above the New York skyline, al Qaeda is on the path to defeat, and Osama bin Laden is dead."

Han sa att min motståndare är... ny... när det kommer till utrikespolitik, varnade för en återgång till felsägningar och misstag utomlands och la till:

"You might not be ready for diplomacy with Beijing if you can’t visit the Olympics without insulting our closest ally."

Utrikesdelen var den bästa. Han kändes säker på sin sak, och där har han ju också verkliga, tydliga resultat att visa upp, med Osama bin Ladens död som pricken över i.


Hans fokus i att beskriva republikanerna var skattesäkningar. I början hade han en rolig oneliner om det:

"Have a cold? Take two tax cuts, roll back some regulations, and call us in the morning."

Skattesänkningar för miljonärer, sälja staten till högstbjudande och annat på samma tema återkom han ofta till. Talet riktade sig rätt mycket till de grupper där hans stöd var som starkast för fyra år sedan. Han uppmanade dom att hjälpa honom bli omvald.

I slutet på talet vände han på temat med hopp. Om det för fyra år sedan var han som gav väljarna hopp, var det nu tvärtom. Han räknade upp exempel på människor han träffat, som gav honom hopp.

Om ni delar det hoppet, ber jag er ikväll om er röst. Er röst måste höras i det här valet. Om alla ska få en rättvis chans, om inte staten ska säljas ut till högstbjudande, så måste jag ha er hjälp. Det kommer inte bli lätt, jag lovade inte att det skulle vara lätt, men vi går tillsammans.


Det ska bli intressant att se väljarreaktionerna på talet. Även om de också har förväntningar som över- eller underträffas, och blir påverkade av medias rapportering, så tänker de annorlunda än sådana som jag, som inte ska rösta på någon. De funderar på vem de ska välja till president, inte vem som håller bäst tal. De tänker mer på innehållet, än utförandet.


Demokraterna har haft ett mycket bra konvent. Entusiasmen i arenan har varit öronbedövande. Michelle Obama, Julian Castro, Bill Clinton och andra tunga talare har fått stort, och bra genomslag. I jämförelse kändes republikanernas konvent mer puttrande.

Runt den 15 september kan vi se utfallet i väljarkåren. Då har de inledande skutten uppåt i opinionen lagt sig (om det blir några) och landskapet efter konventen utkristalliserat sig. Kring den tiden kan vi med mycket större sannolikhet än tidigare börja peka ut vinnaren.

Lyssna gärna på min, Ginna Lindbergs och Eric Sundströms diskussion om Obamas tal, kl 07.20 i P1.


2012-09-06

P1 Morgon om Obama

Skruva gärna på radion, kanal P1, imorgon bitti kl 07.20. Då kommenterar Ginna Lindberg, Eric Sundström och jag Obamas tal.

President Obama talar i natt efter klockan 04. Hans vicepresident, Joe Biden, talar innan honom, vilket är ovanligt. Vicepresidenten brukar få en egen dag, men den gav man till Bill Clinton, vilket säkert var ett bra val.

Jag finns på Twitter, @MathiasSundin, från klockan 04 och så uppdaterar jag bloggen kort efter att Obama talar klart.


Bill Clinton för en intelligentare debatt


Är du ung politiker, kanske i ett ungdomsförbund, klicka fram president Bill Clintons tal på YouTube och kolla. Det är så ett politiskt tal ska vara. När jag tänker på det gäller det alla, unga som gamla, orutinerade och rutinerade, det gäller alla, för så mycket bättre än så där blir det inte. Alla har vi något att lära.

Det jag gillar, och alltid har gillat, med Bill Clinton är att han kan policy och han pratar gärna policy. Naturligtvis ger han ingen neutral bild, inga obestridbara fakta, inget å ena sidan, å andra sidan - det vore ju fruktansvärt tråkigt - men han vill verkligen debattera policy. Det gjorde han inatt.

Han gick igenom punkt efter punkt där republikanerna attackerar Barack Obama och demokraterna och bemötte deras argument, med retorik, men också med innehåll. Det är en form av intelligentare debatt som få politiker, vare sig demokrater eller republikaner, ägnar sig åt. Paul Ryan har bedrivit en sådan debatt i kongressen, men undvikit det till stor del nu som vicepresidentkandidat.

Jag kunde se framför mig hur Bill Clinton har ringt och tjatat på Obamas rådgivare, hur han under golfspel med president Obama tjatat om hur de borde bemöta republikanerna. Flera gångers ställde, och besvarade, han frågan "are we better off now?" En fråga som demokraterna har haft svårt att hantera. Hans inställning till det, och alla andra attacker, är att bemöta dem, inte ducka.

Nu fick han chansen att göra det själv och gjorde det fullt ut.


Han inledde med att påminna om vilken kris Obama tog över. Utmålade sedan dagens republikaner som extrema, genom att jämföra dem med tidigare republikanska presidenter som Eisenhower på 50-talet. Han lyfte fram hur Obama samarbetat, och försökt samarbeta, med republikaner och hur han lyft in flera tidigare motståndare i sitt team, bla Joe Biden och Hillary Clinton.

Bill Clintons svagaste del kom när han försökte beskriva de senaste fyra åren. Hans argument består i att krisen var enorm, att Obama satte ett golv för krisen, har vänt den till en återkomst, men att det tar tid. Han sa på känt maner att han kände hur många fortfarande var besvikna, men att han lika mycket kände att den riktiga återhämtningen kommer snart. Det kanske han har rätt i, men som sagt inte något man vill gå till omval på.

Sedan ägnade han resten av talet åt att bemöta Romney, Ryans och republikanernas åsikter om Obamacare, Medicare, Medicaid och budgetunderskottet.


Talet blev lite långt, och han gick flera gånger från den text som matats in på telepromptern, men ska man få med en policydiskussion som har någon substans tar det lite tid. Jag önskar att mer av den amerikanska debatten fördes på detta sätt. Vad som saknades var vad Obama tänkte göra de kommande fyra åren, men den uppgiften ligger förstår i huvudsak på Obama själv, när han talar imorgon.

Avslutningen blev upplyftande. Hur Amerika gång på gång kommit tillbaka från kriser. Hur de som satsat på USA:s nedgång alltid ha fått fel. Hur amerikaner alltid kämpat för att "make a more perfect union."

"Vi kommer tillbaka!", utropade han och gick ut till samma musik som han kom in till, musiken som spelades tusen och åter tusen gånger under hans kampanjer: Don't stop thinking about tomorrow.


2012-09-05

USA-panelen om demokraternas konvent

Frida Stranne, Elizabeth Walentin och undertecknad svarar på frågor i Svenska Dagbladet om demokraternas konvent och Barack Obamas utmaningar.


Hur mycket handlar konventet om att samla de egna partistyrkorna och hur mycket att övertyga osäkra väljare framför tv-apparaterna?

Vad är Obamas utmaningar inför konventet?

Vart går stridslinjen mellan Obama och Romney, i vilka frågor kommer valet att vinnas eller förloras tror du?

Hur viktiga är övriga talare på konventet?


Michelle påminde om vem Barack är

Introducerades av mamma som hade alla sina barn i militären. Det var också vad Michelle Obama inledde med, militärfamiljerna. De inspirerar mig varje dag, sa hon.


När vi klev in i Vita huset, oroade jag mig hur det skulle påverka våra barn. Sen beskrev hon hur vanligt deras liv hade varit innan presidentskapet. Hur en dejt-kväll med Barack innehöll middag eller bio, inte både och eftersom hon var utarbetad och inte orkade båda. Hon berättade om den rostiga bilen Barack hade hämtat henne i, när de började dejta.

Det som förenade dem var deras uppväxt och de värderingar de fick från sina föräldrar. Trots alla svårigheter kämpade våra föräldrar för oss. Gick till jobbet varje dag, för att ha råd att betala vår utbildning.

Sedan beskrev hon Baracks mycket välkända bakgrund, vilket jag fann intressant. Ett tydligt syfte med talet var att påminna väljarna, och förmodligen framförallt de som kämpade för Obama för fyra år sedan, om vem han är. De behöver påminnas om vem de valde för fyra år sedan. Budskapet var extremt tydligt: Vi förstår er!

I Vita huset har Barack testats på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig, sa hon. Men han har inte förändrats. Att bli president förändrar vem du är, det avslöjar vem du är, sa Michelle Obama i ett av hennes tal mest effektiva delar.

Hon påminde sedan om vad han genomfört under de fyra första åren, inte för att det var politiskt smart, utan för att det var rätt. Att han kämpar för den amerikanska drömmen, och han förstår den, eftersom han levt den. När han passerade genom den dörren har han inte slagit dörren i ansiktet på de som kommer efter honom, utan jobbar för att de också ska komma igenom den.

Michelle Obama berättade hur han satt böjd över breven på väljarna, sent på kvällarna. Hur det var detta som drev honom varje dag.

Till sist uppmanade hon alla att göra sin insats. Alla andra generationer före oss har gått igenom svårigheter, men trots det uppnått fantastiska saker. Det är vår uppgift att göra samma sak för våra barn, och när hon sa det sprack nästan rösten.

Övriga familjen kollar mammas tal
Det var ett bra tal, och Michelle Obama går genom rutan. Jag tror hon injicerade de egna med rejält mycket energi. Talet var i huvudsak riktat till dessa väljare och kampanjarbetare. Allt hon berättade om Barack är mycket, mycket välkänt, men hon ville ändå påminna dem om vem de kämpade för, för fyra år sedan, och att han fortfarande är kvar. Jag kan tänka mig att flera personer, som för fyra år sedan jobbade för Obama men nu inte gjort något än i kampanjen, reste sig upp ur soffan, loggade in på MyBarackObama.com och signade upp igen.

Hon var också noga med att framhålla hur vanliga famljen Obama hade varit. Kontrasten mot Romneys behövde hon inte nämna.

Bill Clinton, som talar nästa kväll på konventet, och såklart Barack Obama, klarar sig inte med att bara upprepa det som sades från 2008, men någon var tvungen att ruska om väljarna och friska upp deras minne. Michelle Obama gjorde det strålande.


Julián Castro

Julián Castro har redan jämförts med Barack Obama årgång 2004, då den senare via ett keynote-tal på demokraternas konvent tog sitt första, stora kliv mot Vita huset, även om det var John Kerry han försökte få vald då. Då var det en ung, svart man, som höll talet, som lyftes fram. Nu var det dags för en ung, latinamerikansk man.


Borgmästaren i San Antonio, Texas, hade familjen på plats och han började med att berätta om den. Hur mormor hade bönat och bett hans mamma om ett barnbarn. Hon fick två, i form av tvillingarna Julián och Joaquin. Det är bara i Amerika där den ene nu är borgmästare, och den andre på väg till kongressen.

Talet var aningen forcerat i början, men inte så det störde. Castro pratade om behovet att investera i framtiden, och därmed i utbildningen. Man måste vara pro-utbildning om man ska kunna vara pro-business.

Han gav en släng till Mitt Romney för att denne sagt till några skolelever att de skulle starta företag, och låna pengar av föräldrarna om det behövs. "Gee, varför tänkte jag inte det!", sa Castro.

Han sa att Romney är en bra människa, men att han helt enkelt inte förstår hur bra han haft det. Så räknade han upp olika åsikter som Romney hade, eller inte hade, och fick med sig publiken på att ropa "ja!" eller "nej!". Vid det här laget hade han lugnat ner sig och höll ett mycket bra tal.

Castro framhöll valet mellan två kandidater och två riktningar: Mer till de rika, eller mer till medelklassen? En politik som gör att jobb flyttar utomlands, eller flyttar hem?

En av Castros bästa meningar, kanske den bästa var : "My mother fought for civil rights, so instead of holdning a mop, I could hold this microphone."

Det är inte lätt just nu i USA, men vi har sett det förut, vi har tagit igenom det förut. Det börjar med att välja om Barack Obama, avslutade Castro.

Ett bra tal, om än inte i klass med Barack Obama för åtta år sedan. Obamas tal innehöll ett mycket kraftfullt tema om att ena landet, något sådant budskap fanns inte hos Castro. Men det är lite orättvist, om än oundvikligt, att jämföra med Obama, hans tal var unikt framgångsrikt.



2012-09-04

Exakt lika mellan Obama och Romney

I RealClearPolitics genomsnitt av de senaste opinionsmätningarna är det nu exakt lika mellan Barack Obama och Mitt Romney.

Barack Obama 46,4% - Mitt Romney 46,4%.

Vad gäller elektorsröster, som ju är det som avgör, har Obama fortfarande ett försprång.


Nattens höjdpunkter på demokraternas konvent

Demokraterna har varit sega med att presentera vilka tider talarna ska hålla sina anföranden under konventet, vi vet vilka som ska tala på vilken dag, men inte vilken tid. Nu har i alla fall tiderna för natten till onsdag kommit. Här är höjdpunkterna.

Klockan 00-01
Tim Kaine, fd guvernör i Virginia och fd ordförande för DNC, nu senatskandidat.

Klockan 01-02
Harry Reid, majoritetsledaren senaten.
Joe Kennedy III, kongresskandidat, Mass.

Klockan 02-03
R.T. Rybak, borgmästare i Minneapolis.
Tammy Duckworth, kongresskandidat, Illinois.

Klockan 03-04
Ted Strickland, guvernör, Ohio
Rahm Emanuel, borgmästare i Chicago, tidigare stabschef åt president Obama - och mycket mer.

Klockan 04-05
Martin O'Malley, guvernör i Maryland
Julian Castro, borgmästare San Antonio, keynote speaker

Kollar gör ni förslagsvis på C-SPAN.

Framåt fyra-snåret finns jag på Twitter @MathiasSundin.

2012-09-03

Obamas utmaningar på konventet

Jag avundas inte uppgiften för Barack Obama inför hans tal på konventet. För fyra år sedan bars han fram av en våg av hopp, han lovade att förändra Washington och stoppa höjningarna av havsnivån. Nu vill inte ekonomin ta fart, nästan två tredjedelar av befolkningen tycker att USA är på väg i fel riktning, Washington är mer polariserat än någonsin och John Kerrys försök till klimatlag blev inte ens en tummetott.


Detta ska alltså president Obama vända till något positivt, och naturligtvis saknas det inte ljuspunkter. General Motors lever och Osama bin Laden är död, som vicepresident Biden sa. USA har 29 raka månader med jobbtillväxt bakom sig och det fria fallet i ekonomin har stoppats och vänts till tillväxt. Irakkriget är avslutat och kriget i Afghanistan är på upphällningen.

Dessutom skyller inte väljarna det dåliga läget enbart på Obama, utan fortfarande i huvudsak på George W Bush.

Trots ljuspunkter har Obama svårt att ställa frågan till väljarna "har du det bättre idag än för fyra år sedan?" och få ett positivt svar. Därefter krumbuktade sig hans rådgivare igår i de politiska söndagsprogrammen när de just fick den frågan. De vill inte svara nej, för då använder republikanerna det emot dem och väljarna får en bekräftelse på sina farhågor. Svarar de ja blir folk förbannade, för det är inte vad de tycker (vilket visat sig i fokusgrupper att det är just så många väljarna reagerar).

Därför har Obama-kampanjen haft ett så starkt fokus på Mitt Romney. De har hamrat på honom konstant sedan början av sommaren. Deras största chans att vinna är att hålla nere hans stöd.

Men ett sådant tal kan inte Obama hålla. Han kommer naturligtvis kritisera motståndaren, men måste ta med andra, mer positiva, delar också.

Det blir med andra ord en delikat balansgång för presidenten. Jag tror han tänker försöka visa på två alternativ, den som han står för och den som är en återgång till president Bush.

Hans stora chans, tror jag, är att åter försöka ingjuta hopp i väljarkåren. Romney misslyckades med injicera framtidstro i sitt tal, och även om det är svårt för Obama att göra det så måste han försöka. Inte på något naivt sätt, eller så svulstigt som för fyra år sedan, men jag tror väljarna längtar efter att få känna att det kommer att bli bättre.

Ljummen reaktion på Romneys tal

Sedan 1984 har Gallup frågat hur presidentkandidatens tal konventet påverkat deras benägenhet att rösta, eller inte rösta, på honom. Mitt Romney har fått den svagaste reaktionen hittills.

Klicka för större bild.
40% av väljarna säger att de efter talet nu är mer benägna att rösta på honom, 38% mindre benägna, ett netto på +2%-enheter.

Det är en procentenhet lägre än president Bush fick 2004. Samma konvent fick John Kerry ett netto på +14%-enheter. En positiv reaktion är alltså inte lika med framgång i valet, men det säger ändå en del om jsut genomslaget för talet.

Bill Clinton innehar rekordet, +45%-enheter. Det var också där han avgjorde valet. Innan låg han under mot den första president Bush och Ross Perot, efter konventet tog han ledningen och tappade den aldrig.


2012-09-02

Väljarna har stark känslomässig koppling till Obama

Det var ett historiskt ögonblick när Barack Obama valdes till president, det kan man vara överens om oavsett vad man tyckte eller tycker om honom och hans politik. Att en svart man för första gången intog det högsta ämbetet innebar mer än vi utomstående kan förstå. Han valdes dessutom efter en nästan mytisk kampanj, där tron på hopp och förändring fick miljontals människor att gråta av glädje en tisdagkväll i november för snart fyra år sedan.


Det är inte svårt att förstå att många av dessa väljare fortfarande har en känslomässig koppling till honom och ogärna röstar på någon annan, eftersom då denna dröm, denna historiska händelse då på något sätt minskar i betydelse.

Just det brottas Romney-kampanjen med, mycket väl beskrivet av Greg Sargent i Washington Post och Jim Rutenberg i New York Times.

"Romney’s brain trust thinks voters are reluctant to break from Obama because his initial victory felt historically transformative, and that they need to give voters a way to feel emotionally okay about ending their relationship with him."

Det var förmodligen just det Mitt Romney (och hans strateger) tänkte på när han i talet sa:

"Americans have been patient, Americans have supported this president in good faith. Today the time has come to turn the page.”

Den känslomässiga kopplingen är naturligtvis inte den enda anledningen till att en del mittenväljare fortfarande håller fast vid Obama, men jag tror att det är en dimension.