2011-02-25

Nej, nu drar jag!

Ska alldeles strax bege mig till Norrköpings flygplats för vidare resa till Helsingfors och sedan Delhi i Indien. Där ska jag spendera de kommande två veckorna.

Vi får se hur mycket internet jag kommer åt därborta.

Vi hörs, förr eller senare!

2011-02-23

Rahm Emanuel, Chicagos borgmästare

En imponerande vinst, är det minsta man kan säga. Rahm Emanuel fick över 50 procent av rösterna i Chicagos borgmästarval. Hade han inte nått över 50-procentsgränsen hade han mött tvåan i en ny omgång i april. Men det slipper han nu och kan koncentrerar sig på att ta över administrationen när nuvarande borgmästaren Richard Daley slutar efter 22 år.

Barack Obama har inte kampanjat för hans tidigare stabschef, vilket han uppenbarligen inte heller ha behövt. Men det har inte varit någon tvekan om att presidenten stöttat honom. I natt sa han att han inte kunde vara stoltare.

2011-02-15

Ditt och datt

Mitt Romney fortsätter att leda överlägset i New Hampshire, så här ett år innan det är dags för "First in the Nation Primary". Han får 40% av rösterna i den senaste mätningen. Intressant nog återfinns Rudy Giuliani på andra plats, med 10%. Tim Pawlenty och Mike Huckabee får båda 7%. Sarah Palin skrapar bara ihop 6%.

Haley Barbour är den kandidat som fått mest negativa nyheter hittills. Nu är det TIME som påstår att han lobbade för Mexico 2001 och en amnesti för illegala invandrare i USA. Något som inte går hem speciellt väl i republikanska primärval. Han får nu förneka att han stödjer någon amnesti eller att han lobbat för det. Någon är ute efter Barbour, tidigare i år kom nyheter om att han använt delstatens flygplan på ett inte helt korrekt sätt.

Republikanska senatorn Jon Kyl har meddelat att han inte ställer upp för omval 2012. Han är i dag nummer två för republikanerna i senaten, där han suttit sedan 1995. Hans jobb, som whip i senaten, kommer bland andra John Cornyn från Texas och Lamar Alexander från Tennesse vilja ha. Republikanska kongressledamoten Jeff Flake har redan meddelat att han kandiderar i Arizona.

En annan som kanske kommer att ställa upp i senatsvalet i Arizona, eller i alla fall hade funderat på det tidigare, är demokraten Gabrielle Giffords. Kongressledamoten som sköts tidigare i år. Efter skjutningen har det alltså framkommit att hon planerade en sådan kampanj, och många hoppas att hon återhämtar sig såpass att hon kan göra det ändå.

Inte heller Jim Webb (D) från Virginia ställer upp för omval till senaten. Sedan tidigare vet vi att George Allen, som Webb slog 2006, kommer försöka återta sin gamla plats. Nu väntar alla på att Tim Kaine, demokraternas ordförande och tidigare guvernör i Virginia, ska meddela sina planer. Han har tidigare sagt - innan Webbs besked - att han var nöjd med sitt nuvarande jobb.

First Read tittar på republikanernas möjliga väg till majoritet i senaten. De behöver netto fyra platser (om de inte vinner presidentvalet) för att ta majoriteten. De fyra skulle kunna vara republikanskt lutande North Dakota där sittade demokratiska senatorn Kent Conrad pensionerar sig, Nebraska där Ben Nelson (D) ställer upp för omval men republikanerna har en stark kandidat i chefsåklagaren Jim Bruning, Montana där Jon Tester (D) ställer upp för omval men populära kongressledamoten Danny Rehberg utmanar honom och så då Virginia där George Allen har en god chans att vinna.

Sarah Palin anställer en stabschef, Michael Glassner. Något som tolkas som att hon börjar ladda för en presidentkamapanj. Han är tidigare rådgivare till senatorn och presidentkandidaten Bob Dole och jobbade med Sarah Palin i John McCains presidentkampanj.

Republikanska senatorn Olympia Snowe står på Tea Party-rörelsens lista över senatorer de tänker försöka byta ut 2012. Snowe är från Maine, en delstat som lutar åt demokraterna. Kanske kan de slå Snowe i republikanska primärvalet, men denne kandidat får sedan svårt att vinna valet i november.

CPAC 2011

I helgen hölls årets höjdpunkt för många konservativa i USA, Conservative Political Action Conference, CPAC. År som dessa, i upptakten till ett republikanskt primärval, är fokus extra stort på konferensen. De flesta möjliga kandidater var på plats, som Mitt Romney, Haley Barbour, Tim Pawlenty och Mitch Daniels. Några omöjliga också, som Donald Trump, Herman Cain och Ron Paul. Värt att notera är att Sarah Palin inte var på plats. Inte heller nykläckta senatorn Marco Rubio fanns på plats, men skickade en videohälsning till konferensen.

På slutet hålls alltid en omröstning om vilka deltagarna på konferensen skulle vilja se som republikansk presidentkandidat. Utfallet säger väldigt lite om vem som sedan faktiskt vinner nomineringen, men är rätt intressant ändå.

Årets vinnare (precis som förra året) är Ron Paul med 30 procent av rösterna, Mitt Romney kom in på andra plats med 23 procent. Ingen annan kom upp i tvåsiffrigt. Hela listan hittar ni nedan.

För en alldeles briljant rapporteringen och analys på svenska av talen på CPAC ska ni gå till Amerikanska nyhetsanalyser. Hittills ligger inlägg om 27 anföranden uppe på deras blogg.

Politico har rankat vinnare och förlorare från årets CPAC.

Ron Paul: 30 %
Mitt Romney: 23 %
Ron Johnson: 6 %
Chris Christie: 6 %
Newt Gingrich: 5 %
Tim Pawlenty: 4 %
Michele Bachmann: 4 %
Mitch Daniels: 4 %
Sarah Palin: 3 %
Herman Cain: 2 %
Mike Huckabee: 2 %
Rick Santorum: 2 %
John Thune: 2 %
Jon Huntsman: 1 %
Haley Barbour: 1 %
Övriga: 5 %
Osäkra: 1 %

2011-02-06

Ronald Reagan 100 år

Ronald Reagan föddes den 6 februari 1911, och skulle följaktligen fyllt 100 år om han levt i dag.

Han hyllas nu över hela USA och republikanska politiker försöker bräcka varandra i vem som är mest som Reagan.

I Kalifornien, där Reagan var guvernör 1967-1975, har den nuvarande guvernören officiellt utsett dagen till Ronald Reagans hundraårsdag. Den nuvarande guvernören heter Jerry Brown. Han har en lång historia tillsammans med Ronald Reagan. Det var nämligen han som tog över som guvernör efter Reagan 1975. Han satt som guvernör fram till 1983, och har nu gjort comeback. Reagan slog 1966 hans far, Pat Brown, som var dåvarande guvernör.

Många försökte använda mot Reagan att han i grunden var skådis. Pat Brown var en av dem, och gjorde det med humor:
"I wanted to be an actor once. I wanted to be in 'Death Valley Days'--heh, heh. And I was one of five hired for a play once and was the first one fired. So you got a good governor instead of a bad actor."
Inget bet på Ronald Reagan, teflon-presidenten som han kom att kallas. Och humor var annars Ronald Reagans kraftfullaste vapen. Här är ett klipp där Reagan berättar roliga historier från Sovjetunionen:


Reagan fick sitt politiska genombrott 1964 då han höll ett tal, "A Time for Choosing" för Barry Goldwater inför presidentvalet 1964. Har ni en stund över nu på söndagen så rekommenderar jag verkligen att ni kollar på det. Det är mycket skickligt framfört. Goldwater fick storstryk i valet mot Lyndon B. Johnson men satte igång en konservativ rörelse som tillslut blev dominerande i USA.

Ronald Reagan blev den rörelsens störste ledare.

2011-02-03

The Manchurian Candidate

The Manchurian Candidate är en politisk thriller från 1959. Finns även i remake från 2004. Den handlar om en son i en prominent amerikansk politisk familj, som har blivit hjärntvättad av Nordkorea till att bli mördare.

Vi får hoppas, för Jon Huntsmans skull, att liknelserna mellan honom och filmen stannar där.

The Manchurian Candidate är rubriken på den artikel i Newsweek som satte igång spekulationerna kring den amerikanska ambassadören i Kinas eventuella presidentambitioner 2012.

I artikeln antyder Huntsman rätt kraftigt att han kan tänka sig ställa upp i ett presidentval. Oklart vilket år:

“You know, I’m really focused on what we’re doing in our current position. But we won’t do this forever, and I think we may have one final run left in our bones.”

Att han - en republikan som jobbar för den av många republikaner avskydda president Obama -skulle ha skuggan av en chans i ett republikanskt primärval nu, med Tea Party-rörelsens starka ställning, avfärdades av de flesta. När Kinas president Hu Jintao gästade USA nyligen skämtade Barack Obama om saken:

"I couldn't be happier with the Ambassador's service and I'm sure he will be very successful in whatever endeavors he chooses in the future.
And I'm sure that him having worked so well for me will be a great asset in any Republican primary."

Vita husets nya stabschef, Bill Daley, skämtade också nyligen om Huntsman:

"I believe Jon Huntsman is here this evening. He’s our ambassador to China–or as we call him at the White House, the Manchurian candidate. I want Jon to know that the president has no hard feelings. In fact, he just did an interview with the Tea Party Express saying how integral he has been to the success of the Obama administration."

Men skrattet fastnade nog i halsen när Jon Huntsman den 31 januari lämnade in sin avskedsansökan. Han ämnar återvända till USA i maj.

Otaliga rapporter gör gällande att ett kampanjteam, med bland andra John McCains tidigare strateg John Weaver i spetsen, gör alla nödvändiga förberedelser för att snabbt kunna kicka igång en presidentkampanj.

Innan Huntsman utsågs till ambassadör hade han gett flera starka hintar om att han förberedde en presidentkampanj. Då, direkt efter den svidande valförlusten 2008, pratade han om att republikanerna behövde röra sig mot mitten. Framförallt på tre områden: homosexuellas rättigheter, klimatfrågan och immigrationen.

David Plouffe, Obamas tidigare kampanjmanager, sa om Huntsman att han var den enda möjliga republikanska kandidat som gjorde honom "a wee bit queasy".

Därför sågs utnämningen av Huntsman till ambassdör i Kina som ett smart politiskt drag. Ingen tvivlade på Huntsmans kompetens - han är tidigare ambassadör i Singapore, biträdande handelsminister under Bush I, biträdande handelsrepresentant under Bush II, guvernör i Utah och dessutom flytande i mandarin, det dominerande språket i Kina - men framförallt sågs det som att Obama gjorde sig av med en möjlig svår motståndare 2012.

Så, har Huntsman någon chans? Han känns som en kandidat som skulle kunna lyckas väl i själva presidentvalet, men få väldigt svårt att vinna den republikanska nomineringen.

Vid en första anblick kan det tyckas konstigt. Han har varit guvernör i den mest republikanska delstaten i USA, Utah. Oerhört populär guvernör dessutom. Han blev omvald med 77 procent av rösterna och hade en approval rating på över 80 procent när han tackade ja till Kina-uppdraget. Dessutom drev han en stark pro-business-politik som guvernör, sänkte skatter och skapade den näst högsta tillväxten i USA under åren i Utah, är pro-life och pro-gun. Han ser bra ut och kommer från en oerhört rik familj (så rik att han skulle troligen kunna finansiera största delen av primärvalskampanjen helt själv) och har jobbat inom familjeföretaget. So, what's not to like för en republikanska primärvalsväljare?

Problemet är, som tidigare antytt, hans stöd för partnerskap för homosexuella, handel med utsläppsrätter och en mer liberal inställning i immigrationsfrågor. När han gjorde dessa uttalanden hade inte Tea Party-rörelsens växt fram och demokraterna dominerade fullständigt. Republikanerna valde inte att gå mot mitten, de gick mot kanten, och det blev succé.

Därför tror få att Jon Huntsman har någon chans.

Det som kan tala för honom är den teori som Michael Scherer lägger fram i Time Magazine. Han menar att i de senaste valen har ytterkanterna i partierna haft framgångar. Demokratiska segrarna 2006 och 2008 var en reaktion åt vänster. Den republikanska segern 2010 var en reaktion åt höger. Båda partierna inser nu att de är sårbara. Dags alltså för väljarna att hitta tillbaka till mitten.

"Like all national elections, it will be a contest for independent votes. And independents are tired of just throwing the bums out. They don't want more outrage. They want someone to get the job done."

Huntsman har också en annan fördel: utrikespolitisk erfarenhet. Dessutom mycket aktuell erfarenhet av USA:s största strategiska motståndare under överskådlig framtid, Kina. Ingen annan av de republikanska kandidaterna har den erfarenheten. Det som talar mot är att utrikespolitiken just nu tar upp en väldigt liten del av väljarnas intresse, jämfört med bara för några år sedan.

Utan tvekan ser Jon Huntsmans väg till den republikanska nomineringen mycket svår ut. Men alla republikanska kandidater har någon svaghet. Startfältet är mycket stort. Och vi vet, som ofta säger, att det svänger snabbt i amerikansk politik.

The Fix har en utmärkt sammanfattning av caset för, och caset mot Jon Huntsman.

Jag ska avsluta med att säga att jag säkert är färgad av att jag tycker Jon Huntsman är den mest spännande republikanska kandidaten (kanske tillsammans med Mitch Daniels). Det ska bli oerhört intressant att följa honom!

2011-02-02

Mitt Romney hos Letterman

Top Ten Things You Don't Know About Mitt Romney (jag gillar åttan):

10.) Mitt is short for Mitt-thew.

9.) I can’t begin my day until I’ve read the Washington Post and Kim Kardashian’s tweets.

8.) I’m the guy in the photo that comes with your picture frame.

7.) I spent six months in a Mexican prison for selling black market Pillow Pets.

6.) Do I smell as good as I look? No!

5.) In high school, I was voted “Mittiest.”

4.) I got into politics for the piles and piles of paperwork.

3.) Look for my best-selling biography, “They Call Me Baba Romney.”

2.) I have absolutely no idea where my birth certificate is.

1.) Oprah is my half-sister.

Konsten att sätta dit John Edwards

Den demokratiska kandidat som jag ogillade allra mest 2008 var John Edwards. Han kändes oäkta. När jag träffade honom i New Hampshire förstärktes mitt intryck. Han var skicklig med publiken, duktig på att hantera människor, utan tvekan. Men något saknades.

När det sedan kom fram att han varit otrogen - och skaffat barn - med en annan kvinna samtidigt som hans fru var döende i cancer, så förvånade det inte mig.

Den tidning som avslöjande John Edwards var National Enquirer. Men ingen trodde på dem. Edwards avfärdade det hela. Vilket gjorde att tidningen blev besatta av få Edwards att erkänna:

"Edwards' fecund ability to lie -- and persuade others to swear to it -- caught the Enquirer team by surprise. The story created no public frisson and Edwards continued his presidential run."

Nu skriver den dåvarande chefredaktören David Perel hur det gick till. Och det är en fascinerande historia:

It took two years, thousands of man hours and a cross-country chase to catch John Edwards cheating.

That was the easy part.