2010-01-28

Martin Gelin tar bloggpaus

Författaren till succéboken "Det amerikanska löftet" och SvD:s USA-bloggare, Martin Gelin, tar paus från bloggen för att hjälpa oppositionen till seger i höstens val. Han ska rodda rödgrön.se.

För fortsatt läsning om amerikansk politik från svenskar rekommenderar Martin Det Progressiva USA, Gunilla Kinn, Thomas Nilsson och snällt nog också denna blogg.

Martin och jag stod på olika sidor i det amerikanska presidentvalet och hamnar där igen, fast det nu handlar om svensk politik. Han vann förra gången, nu blir det tvärtom!

President Obamas första SOTU


President Barack Obama höll sitt första tal om tillståndet i nationen, State of the Union, SOTU, i natt. Amerikanarna ville, enligt en undersökning från CNN, att Obama skulle signalera en ny inriktning för hans administration. Obama försökte i talet återta förändringsmanteln och folk verkade efteråt nöjda. 48 procent sa att de var mycket nöjda med talet, cirka 30 procent hyfsat nöjda och bara 21 procent var missnöjda.

Obama tog bland annat upp två saker som läckts ut innan talet, att han vill göra upp med don't ask, don't tell inom militären och en frysning av utgifterna inom en del av den federala budgeten.
Don't ask, don't tell kallas den policy som råder för homosexuella i amerikanska militären, vilket innebär att du inte får berätta om du är homosexuell, men militären får inte heller fråga. Blir det känt att du är homosexuell får du sparken.
Frysning av utgifter kan komma spara 250 miljarder dollar de kommande tio åren.

I övrigt var det stort fokus på jobbskapande i talet och han ville se ett jobbförslag gå igenom i kongressen. Sjukförsäkringsreformen nämnde han först 30 minuter in i talet och manade kongressen att komma överens även där.

Republikanernas svarstal levererades av den nyss utnämnde guvernören i Virginia, Bob McDonnell. Han sa att staten måste få en mindre roll i människors liv och att sjukförsäkringsreformen måste stoppas. Tea Party Express gillade det inte heller och kallade talet för varm luft. Men det fanns också republikaner som såg en del positivt i talet, som gick att samarbeta kringa.

Ett av de längre SOTU-talen de senaste 45 åren var det, 71 minuter. Lyndon Johnson höll ett lika långt tal 1967, annars är det bara Bill Clinton som hållit längre tal, fyra gånger dessutom.

2010-01-20

Change we can belive in?

För ett år sedan svor Barack Obama presidenteden (två gånger för säkerhets skull). Han approval rating var, som sig bör, hög. 68% gav i Gallup honom godkänt, bara 12% underkänt. Ett år senare ligger hans godkäntsiffror och dallrar kring, och på senare tid oftast under, 50 procent. De som ger honom underkänt har ökat till 44-45 %.

Hans genomsnittliga approval rating för första året som president landar på 57%. Det är bättre än Bill Clinton (49%), lika med Ronald Reagan men sämre än alla andra presidenter sedan Eisenhower.

Just denna jämförelse tycker jag visar två saker:

1) President Obama har haft ett tufft första år och de förväntningar som ställdes på honom har han inte levt upp till. Samt att den stora reformen av sjukförsäkringen tullar på det politiska kapitalet. Utan tvekan har det varit svåra förutsättningar, men amerikanska presidenter har oftast inte en lätt uppgift.

2) Obamas första år säger inte mycket om hur hans presidentperiod kan komma att uppfattas när den är över. Bill Clinton hade i slutet av sin period en ganska hög approval rating och även om hans presidentskap inte räknas som någon dunderhit, så anser få att den var ett fiasko. Reagan räknas av många som en av de större presidenterna i historien.

Flera möjliga anledningar till Obamas dåliga siffror har förts fram. Han har spenderat för mycket pengar, arbetslösheten ökar, kriget i Afghanistan går dåligt, och så vidare. Säkert sant alltihop, men jag tror att det är bristen på förändring som är den stora orsaken.

Barack Obama slog igenom 2004 på demokraternas konvent när han talade om att det inte finns ett blått USA och ett rött USA, bara ett United States of America. Det har varit hans stora profilfråga och hans varumärke sedan dess. Men av detta har han som president levererat nästan ingenting. Han skulle förändra Washington. Politikerna, partierna och intresseorganisationerna skulle jobba mer tillsammans. Istället har det blivit tvärtom, Washington är mer polariserat än på länge.

Att det skulle bli svårt att uppnå denna förändring rådde det ingen tvekan om, men det jag tror många känner är att president Obama knappt ens har försökt. Visst jobbade man på att få med ett par republikaner om sjukförsäkringsreformen, men så mycket mer har det ärligt talat inte varit.

Detta ansvar ligger inte på Obama enbart, men det var han som lovade att förändra det. Han lovade förändra det och visste att motståndet skulle vara stort. Folk hade nog förstått om han inte skulle lyckats bara efter ett år, men de ser att han inte ens försökt.

Men som sagt, hans första år betyder inte att han är för evigt körd. Han kan uppnå det han lovade, han kan bli en stor president, precis som att han kan misslyckas. Den som lever får se.

Chocken är ett faktum: Brown vann

Det gick inte att vinna.
Det gick bara inte att vinna.
Scott Brown (R), delstatssenator i Massachusetts, vann.

Med lite drygt 80 procent av rösterna räknade leder han med 52-47 och Martha Coakley (D) har erkänt sig besegrad.

Detta sätter hela sjukförsäkringsreformen på spel. Demokraterna har, när Brown svurits in, inte längre 60 röster i senaten, utan 59. Ingen större skillnad i antal, men den enda rösten är avgörande för att kunna bryta en filibuster. Republikanerna kan, om de håller ihop, filibustra exempelvis sjukförsäkringsreformen och därmed stoppa den.

En möjlighet, som dryftades under gårdagen, är att det sjukförsäkringsförslag som röstades igenom i senaten med 60-40 röstas igenom oförändrat i representanthuset. Att få ihop tillräckligt med röster för det i representanthuset blir ingen lätt match i så fall, och bilden mot väljarna blir inte helt snygg.

Annars kan vi väl sammanfatta det som Tobias Levander gör i kommentarerna:

"En lärdom man kan dra är att en kandidat inte vinner på att vägra skaka händer och förolämpa lokala sportstjärnor."

Något Coakley bland annat sysslade med på i kampanjen.

I dag var det ett år sedan Barack Obama svor presidenteden (två gånger). Han hade kunnat önska sig en trevligare årsdagspresent.

2010-01-19

Hur många röster behöver Brown?

2008 var det senatsval i Massachusetts. John Kerry utmanades av Jeff Beatty och vann solklart med 66-31. Kerry fick nästan två miljoner röster, Beatty 900 000.

Kerry vann väljare som identifierar sig som demokrater, 41 % av väljarna, med 92-6 och independents, 42 % av väljarna, med 59-36.

Dessa två grupper utgjorde tillsammans alltså 83 % eller 2,4 miljoner väljare. Republikanerna utgjorde 17 %, eller knappt 500 000 väljare (hur dessa fördelade sig mellan kandidaterna framgår inte av vallokalsundersökningen, låt oss säga 90-10).

Enligt opinionsundersökningarna har Brown en klar ledning hos independents. 69-30 hos Politico, 64-33 hos PPP, 64-26 hos InsideMedford, och så vidare i ungefär samma stil.

Låt oss säga att slutresultat hos independents blir 65-35 till Browns fördel. Det skulle, med samma valdeltagande som 2008, ge honom knappt 800 000 röster.

800 000 plus ca 450 000 republikaner blir 1,25 miljoner röster.

Låt oss säga att Martha Coakley vinner demokrater lika stort som Kerry, 92-6, det ger henne knappt 1,1 miljoner röster.

1,1 plus independents cirka 420 000 röster blir 1,5 miljoner röster.

1,25 miljoner för Brown och 1,5 miljoner för Coakley.

Detta förutsätter ett valdeltagande lika högt som rekordåret 2008, vilket det inte kommer bli i år. Jag räknade dessutom ganska lågt i stödet hos independents för Brown jämfört med undersökningarna.

Jag vet inte vad denna lilla uträkning säger, men mig säger den i alla fall att Brown verkligen har en chans - och samtidigt att det inte är lätt, eftersom demokraterna är så många fler väljare. De kan ha råd med ett lägre valdeltagande och ändå segra. Mobilisering är, som jag sagt tidigare, avgörande för om Coakley ska vinna.

UPPDATERING:
Massachusetts Secretary of State tror på ett valdeltagande mellan 1,6-2,2 miljoner väljare.

Senaste från Massachusetts

538.com, som igår förutspådde en knapp seger för Martha Coakley (D) över Scott Brown (R), ändrar sig nu när nya undersökningar har kommit och gör Brown till klar favorit. Chansen för honom att vinna är 3:1 enligt 538:s modell.

Intrade är det just nu 77 procents chans att Brown vinner, men Coakley har ökat ett par procentenheter senaste timmarna.

Det mesta talar nu för att Brown faktiskt vinner, men jag har ändå svårt att tro det. Det ska liksom inte gå. Vi får, som vanligt, vänta och se.

2010-01-18

Fördel Brown

För några dagar sedan bedömdes racet av flera opinionsanalytiker som en "toss up", helt jämnt, det kunde gå åt vilket håll. Nu, efter flera undersökningar som pekar på en ledning för Brown så säger Stu Rothenberg att Brown har störst chans att vinna. "Toss Up" blir "Lean Takeover". Charlie Cook, en annan analytiker, är inne på något liknande:

"Given the vagaries of voter turnout, particularly in lower participation level special elections, this race could still go either way, but we put a finger on the scale for Brown."

De senaste undersökningarna talar som sagt ett tydligt språk. Brown leder i de fem senaste 3, 15, 10, 5, 10 procentenheter. 538.com rankar fortfarande racet som "toss up".

"After allocating the undecided voters, the model very tentatively shows a 49.2-48.6 Coakley win, with 2.2 percent of the vote going to third-party candidates."

Martha Coakley ska inte räknas ut. Vi ska minnas att Massachusetts är en tung demokratisk delstat. Mobiliseringen av sina väljare är nyckeln för demokraterna. Och det är precis vad de satsar på. Bill Clinton kampanjade för Coakley i lördags och Barack Obama i söndags. Demokraterna säger att de har sett 15 procents ökning av troligt demokratiskt valdeltagande de senaste dagarna. Pengamässigt ser demokraterna också ut att slå republikanerna. Inte mindre än tretton politiska organisationer kör reklam i Massachusetts nu, och demokraterna ser ut att totalt sätt bränna en miljon dollar mer än republikanerna.

Coakley kan definitivt vinna fortfarande, men det ser ut att vara en liten fördel för Brown.

2010-01-17

Ditt och datt

Kirsten Gillibrand (D-NY) leder klart över möjlige utmanaren Harold Ford (D) med 43-24. Väljarna är dock osäkra, en tredjedel har inte bestämt sig och Gillibrand har bara en approval rating på 31 procent.

Tidigare i processen har Vita huset och presidenten hållit en viss distans till förhandlingarna om sjukförsäkringsreformen. Det var då det. Nu är presidenten i högsta grad inblandad. Sex timmar på onsdagen, större delen av torsdagen och stora delar av eftermiddagen på fredagen har presidenten deltagit för handlingar för att få ihop de två förslagen från representanthuset och senaten.

Ekonomi, sjukförsäkring och vadå? Det finns plats för ytterligare en stor fråga i kongressen under 2010. Två tunga senatorer, Chuck Schumer (D) från New York och John Kerry (D) från Massachusetts slåss om vilken det ska bli. Schumer vill ha immigrationsreform och Kerry klimatreform.

Rory Reid (D), son till Harry, har dragit in 3,3 miljoner dollar i hans kampanj för att bli Nevadas nästa guvernör. Ledande republikanen, Bryan Sandoval, ligger långt efter med 900 000 dollar.

Tidigare talmannen Newt Gingrich (R), som det ofta spekuleras kring när det närmar sig presidentval bekräftar att han är en möjlig presidentkandidat 2012.

I Texas är det mycket pengar i guvernörsracet. Sittande guvernören Rick Perry (R) drog in 7,1 miljoner dollar andra halvåret 2009 och har 11,6 miljoner i kassakistan. Utmanaren Kay Bailey Hutchison drog in 6 miljoner och har 12,3 i kassakistan.

Hur länge kommer Rahm Emanuel vara president Obamas stabschef? När han tog jobbet pratade han med vänner om att inte vara kvar längre än två år. Bland annat spekuleras det om att ska försöka bli Chicagos borgmästare, hans hemstad, i februari 2011. Emanuel förnekar sådana tankar.

David Axelrod, Ax kallad, är Barack Obamas chefstrateg. I National Journal beskriver han hur demokraterna ska försöka vinna i kongressvalen i november. Det handlar i huvudsak om att fortsätta leverera lagstiftning och inte minst sälja in sjukförsäkringsreformen.

I North Dakota ställer mycket populära guvernören John Hoeven (R) upp i senatsvalet. Ett val som han är storfavorit i. Nyligen meddelade sittande senatorn Byron Dorgan (D) att han inte ställer upp för omval.

Som ni säkert redan har läst annanstans så kommer Sarah Palin att börja jobba på Fox News som politisk kommentator. Det ger henne ytterligare en stark plattform att nå de republikanska kärnväljarna.

2010-01-15

Republikanerna kan vinna i Massachusetts

Barack Obama vann Massachusetts med 62-36, samtliga kongressledamöter är demokrater, guvernören är demokrat, den lokala kongressen är demokratisk, samtliga politiska toppositioner i delstaten tillhör demokraterna och båda senatorerna är demokrater sedan 1979 och platsen som nu är uppe för val, Ted Kennedys senatsplats, har tillhört Kennedy-familjen sedan 1953.

Till en början såg allt ut som vanligt. Det enda någon brydde sig om var vem som skulle vinna demokraternas primärval, eftersom den personen nästan med automatik sedan skulle vinna över republikanen och därmed ersätta Ted Kennedy i senaten. Martha Coakley, chefåklagare i delstaten, vann tämligen enkelt demokraternas primärval och ledde inledningsvis över republikanernas kandidat, delstatssenator Scott Brown, med runt 30 procentenheter.

Ni förstår att demokraterna - och säkert också republikanerna - är smått chockade över att Brown nu faktiskt har kommit ifatt Coakley och kan vinna valet på tisdag. Oberoende opinionsinstitut säger nu att racet är en "toss up", att vem som helst kan vinna. Lägger man till det faktum att om Scott Brown vinner så får republikanerna 41 röster i senaten och demokraterna 59, så är det ännu mer chockerande. Det innebär att republikanerna genom en filibuster kan stoppa demokraternas sjukförsäkringsförslag. Den reform som Ted Kennedy kämpade för hela sin karriär.

I den senaste debatten fick Brown frågan om han tänkte döda reformen om han vann "Ted Kennedys seat". Han levererade det säkerligen väl inövade svaret:

"With all due respect, it's not the Kennedys' seat. It's not the Democrats' seat. It's the people's seat."

Jag har ändå svårt att tro att Brown till slut vinner, men bara det faktum att han just nu ligger lika säger en hel del om att demokraterna har det tufft med väljarna för tillfället. Det visar också med all tydlighet hur snabbt det kan svänga i politiken.

En faktor som talar mot Brown är den tredje kandidaten i racet, libertarianen Joe Kennedy (ej släkt med Ted) som ligger runt 2-5 procent i mätningarna. En del av dessa röster skulle kanske annars gå till Brown, men kan nu fälla avgörandet till Coakleys fördel (som smart nog har vägrat debattera med Brown om inte Kennedy fått vara med i debatterna).

Demokraterna kastar nu in det tunga artilleriet. President Obama har spelat in en webbvideo med stöd till Coakley och troligen kommer Bill Clinton kampanja för henne idag. Frågan är om inte Obama själv kommer dyka upp på söndag eller måndag i delstaten, för en sista push.

Det ska bli riktigt spännande att följa spurten på den här kampanjen!

2010-01-14

Försöker Ford i New York istället?

Harold Ford (D) fick en hel del uppmärksamhet 2006 då han ställde upp i senatsvalet i Tennessee. Han gjorde det som en konservativ demokrat, med ett konservativt track record från sina tio år i representanthuset. Där hade han röstat för att förbjuda samkönade äktenskap i hela USA, manade demokraterna att vara med positiva till Irak-kriget och definierade sig själv som pro-life, alltså mot abort. Dessutom var han stolt medlem i NRA och ställde gärna upp på foton iförd kamoflagefärgad keps. 2002 utmanade han Nancy Pelosi som ledare för demokraterna i representanthuset, förlorade men fick förvånansvärt starkt stöd. Det lyfte hans nationella profil och 2004 pratades det om honom som möjlig vicepresidentkandidat, trots hans då ringa ålder av 34 år.

Han förlorade senatsvalet i konservativa Tennessee och flyttade istället till New York där han tog ett högbetalt jobb (troligen en miljon dollar om året) på Merrill Lynch och blev samtidigt ordförande för mittenorienterade Democratic Leadership Council, DLC. Han fick också uppdrag att kommentera politik på Fox News, men flyttade 2008 över till MSNBC.

Nu är han aktuell igen efter väldigt öppna funderingar om att ställa upp i senatsvalet i New York där han i så fall kommer utmana sittande senatorn Kirsten Gillibrand. Hon utnämndes av guvernör Paterson för att efterträda Hillary Clinton, när hon blev utrikesminister.

Nu tänker ni säkert - hur ska en konservativ politiker som är mot abort, medlem i NRA och röstat mot homosexuellas rättigheter kunna bli vald i tämligen liberala New York? Ja, den frågan har många ställt sig. Dessutom är Gillibrands svaghet inte högerflanken. Hon, som var kongressledamot innan utnämningen till senaten, är också tämligen konservativ. Svaret på frågan finns i den här intervjun. I en tämligen bisarr manöver, enligt min mening, byter Ford åsikt i så gott som samtliga kontroversiella frågor.

Intervjun innehåller fler bisarra delar, som att han på frågan om han besökt alla delar av New York svarar att han i alla fall flugit över dom i helikopter. Knappast det ultimata svaret för någon som helst ska visa väljarna att han förstår dem och sin nya hemmastat.

Ford har inte fått något starkt stöd av demokrater i New York och Vita huset och demokraterna nationellt jobbar för att få Gillibrand omvald. Borgmästaren, miljardären och tidigare republikanen Bloomberg, verkar dock stödja honom, i alla fall har Ford träffat några av hans kampanjmakare. Trots det hävdar Bloomberg att han inte aktivt stödjer Ford.

The Fix försöker sig på några argument för varför Ford skulle kunna vinna. Efter att ha läst intervjun med honom har jag svårt att se hur det ska gå till. Fram träder bilden av en politiker som är beredd att säga precis vad som helst beroende på vad som passar för tillfället. Det brukar inte vara någon hit hos väljarna. Jag hoppas trots det att han ställer upp, det skulle helt klart liva upp senatsvalet i New York.

2010-01-07

Boktips: The Years of Lyndon Johnson

Inte sällan brukar det påstås att boken si eller boken så är ett måste för de intresserade. Det har gått lite inflation i det påståendet. Därför vill jag inledningsvis verkligen understryka hur mycket jag rekommenderar den här bokserien - The Years of Lyndon Johnson av Robert Caro. Den är oerhört detaljerad - tre böcker, en fjärde på gång, 2300 sidor, skrivna under 20 års tid - och trots att man vet hur det går till slut så lyckas Caro även göra det spännande.

Förtjänsten är inte bara Caros, han har god hjälp av huvudpersonen, Lyndon Johnson. En rätt igenom fascinerande person. Hela hans liv präglades av den enorma längtan att bli president och hans vilja att göra vad som helst - ja, vad som helst - för att komma dit.

Som sagt, tre böcker, än så länge. En fjärde är på gång men kommer inte ut förrän tidigast 2012. Den första, The Path to Power, beskriver hans uppväxt i det karga Texas, hans polititisk begåvade far, Sam Johnson, och LBJ:s väg till Washington, först som extremt produktiv medarbetare åt en kongressledamot och senare själv som kongressledamot.

Den andra, Means of Ascent, behandlar till stor del hans val till senaten 1948 där han ställde upp mot en annan oerhört intressant politiker, Coke Stevenson. Han var den populäraste politikern i Texas historia och kallades kort och gott, Mr Texas. Stevenson svarade aldrig på attacker från andra kandidater, "folk vet vad jag tycker", sa han bara. Det utnyttjade Johnson fullt ut och attackerade Stevenson konstant i flera månader i radio, tidningar och anföranden. Dessutom köpte Johnson tusentals röster. Det räckte ändå inte, Stevenson vann med drygt 150 röster. Men genom ytterligare ett valfusk, som till slut nådde ändå upp i USA:s Högsta domstol, vann till slut Johnson.

Den tredje, Master of the Senate, visar i all sin tydlighet Johnsons politiska geni när han på kort gör om och tar kontroll över senaten. Makten använder Johnson bland annat till att driva igenom en rättighetslagstiftning för svarta. Ingen sådan lagstiftning hade gått igenom senaten på 82 år eftersom demokraterna i söder filibustrade och blockerade alla försök. Johnsons maktbas låg i stödet från övriga södern och drev han igenom ett sådant förslag skulle han förlora den makten. Samtidigt insåg han att han inte kunde bli president om han inte vann väljarna och politikerna i norr, som krävde sådan lagstiftning. En till synes omöjlig ekvation, som Johnson använde alla sina talanger för att knäcka.

Den fjärde boken kommer handla om Johnsons tid som vicepresident och president.

Lyndon Johnson var oerhört charmerande, extremt drivande, övertygande, hårdför, hänsynslös och på många sätt en fruktansvärd människa. Ett exempel: När han gav diktamen kunde han helt plötsligt gå in på toaletten, dra ner brallorna och sätta sig och uträtta sin behov. Allt medan den stackars medarbetaren fick följa med och stå bredvid hela tiden. Samtidigt var det denna personlighet, viljan att göra vad som helst för att uppnå makt, som möjliggjorde alla de reformer han drev igenom i senaten och framförallt som president.

The Years of Lyndon Johnson skildrar en fascinerande person och många intressanta år i den amerikanska historien. Det är utan tvekan den bästa politiska biografi jag läst. Den är ett måste.

Förhandlingar på C-SPAN

Chefen på C-SPAN har skrivit till president Obama och bett honom uppfylla sitt vallöfte om att sända förhandlingar om sjukförsäkringsreformen live på C-SPAN. Det är ett löfte som Obama gett ett otal gånger, som ni kan se i den här videon:'


Svaret från Vita huset är att allmänheten inte saknat information om processen och förhandlingarna, vilket ju såklart stämmer, men några live-sändingar från förhandlingarna har vi inte sett.

Läs också hos Amerikanska nyhetsanalyser.

2010-01-06

Två tunga demokrater slutar i senaten

Senator Byron Dorgan (D) från North Dakota meddelade igår att han inte ställer upp för omval för en fjärde period i senaten. Det ökar republikanernas chanser ytterligare att vinna platsen, som redan såg ut att ha en bra möjlighet om populära guvernören John Hoeven valt att satsa på senaten.

Dorgan blev invald i senaten 1992, och satt innan dess i representanthuset från 1980. Han är ordförande för mäktiga Democratic Policy Committee som han lett sedan 1999.

Den andra demokraten som kastar in handduken är Chris Dodd (D) från Connecticut. Han har brottats med dåliga opinionssiffror ända sedan det blev känt att han, och några andra, fått billiga speciallån av en bank. Siffrorna återhämtade sig något under hösten med har dykt igen i slutet av året. Detta ökar dock demokraternas chanser att behålla senatsplatsen i Connecticut, trots att det vanligtvis är lättare för motståndarna att vinna en plats där inte den sittande senatorn ställer upp för omval. Troligen kommer delstatens chefåklagare, Richard Blumenthal (D), att ställa upp i valet och anses vara favorit att vinna.

För Dodd måste det kännas märkligt på flera sätt, inte minst för att han nu i senaten uppnått en oerhört stark ställning. Han är ordförande i senatens bankutskott och har en tung post i sjukvårdsutskottet och har de senaste 18 månaderna varit starkt inblandad i alla de allra tyngsta lagförslagen.

Dodd började sin långa karriär i senaten 1980, men hade då redan hunnit med sex år i representanthuset. 1994 försökte han bli ledare för demokraterna i senaten men förlorade mot Tom Daschle, 2004 funderade han på det igen när Daschle förlorade sin senatsplats, men gav upp när han det blev klart att Harry Reid hade större stöd. 1995-97 var han ordförande för demokraterna och 2004 ställde han upp i presidentvalet, men hoppade av efter ett dåligt resultat i Iowa.

2010-01-04

Ditt och datt

Tidigare senatorn Lincoln Chafee tänker försöka bli guvernör i Rhode Island. Chafee utsågs till senator när hans pappa, John Chafee, dog 1999. Han vann en full period 2000 men förlorade mot demokraten Sheldon Whitehouse 2006. Efter det lämnade han republikanerna och blev independent.

Sedan tidigare är det känt att två person utan tillstånd tog sig in på statsmiddagen för Indiens premiärminister. Nu kommer det fram att ytterligare en person olovligen kom in på middagen.

Funderar Howard Dean på att försöka bli president igen? Det tror en del av hans anhängare efter att han gett sig på presidenten kring sjukförsäkringsfrågan. Dean ledde ett tag i opinionen 2003 inför demokraternas primärval men förlorade i Iowa och åkte sedan raskt ut.

Det är inte bara Sarah Palin som skrivit bok och åkt på bokturné. Mitt Romney kommer ut med en bok i mars och tänker bege sig ut på vägarna i en månad. Bland annat besöker han Iowa.

Efter politiska familjerna Adams, Roosevelt, Kennedy och Bush kommer Reid, Paul och Biden? The Hill spekulerar i vilka familjer som har potential att bli politiska dynastier.

Bor du i New Jersey och behöver hjälp med snöskottning? Twittra till borgmästaren Cory Booker. Det var precis vad en New Jersey-bo gjorde och efter 20 minuter knackade Booker på dörren med snöskovel i näven. True story.

Senator Ben Nelson har det tufft på hemmaplan i Nebraska efter hans kohandel kring sjukförsäkringsreformen. För att förklara för väljarna släpper han en TV-reklam som började sändas under julhelgen.

Universal health care, sjukförsäkring för alla, har varit demokraternas mål. Så blir det inte med den nuvarande reformen, även om flera miljoner till får försäkring. 23 miljoner personer kan fortfarande vara utan försäkring år 2018.

Efter 2010 kommer den politiska kartan ritas om något. Då sker en folkräkning och och bland annat antalet representanter i representanthuset ändras utifrån det. Enligt de senaste prognoserna kommer åtta stater vinna på det och tio förlora. Huvuddelen av befolkningsminskningen sker i nordost och tillväxten i söder och i väst.

Demokrater i senaten uppmanar Vita huset att lägga förslaget om en klimatlag med utsläppsrätter på hyllan ett tag.

First Read listar de bästa politiska talen under 00-talet. Etta är Barack Obamas tal om ras, tvåa Bush efter 9/11 och trea Al Gores tal när han hade förlorat presidentvalet.